Idag är det den 7 mars, och för 195 år sedan, den 7 mars 1823, begravdes kontraktsprosten i Västra Tommarps och Skegrie församlingar, Nils Bruzelius, som även var häradsprost över Skytts härad. Hans dödsnotis från den 16 februari finns införd i Västra Tommarps kyrkobok.
Nils Bruzelius dödsnotis. Källa: ArkivDigital: Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) Bild 165 / sid 186.
Intill noteringen finns ett tryckt blad från begravningen instucket, och det visar sig innehålla en dikt tillägnad Bruzelius, skriven av skalden Esaias Tegnér.
Esaias Tegnér var en av sin tids mest betydande kulturpersonligheter, och räknas fortfarande som en av landets främsta poeter. Med tanke på att både Tegnér och Bruzelius var präster kan diktens tema på den nordiska mytologin tyckas vara ett udda val. Detta var dock ett ämne som intresserade Tegnér och som han ofta återkom till i sina dikter. Vid den här tiden höll han också på att skriva verket Frithiofs saga, som utspelas under vikingatiden. I en text på den Bruzelianska släktföreningens webbplats nämns Nils Bruzelius stora intresse för fornminnen, och att han själv ska ha haft en stor samling av dem. Han beskrivs också som en på äldre dagar ”fryntlig och munter gubbe som var förtjust i att ordna kalas i prästgården.”(1) Han hade förmodligen inget emot att nämnas i samma sammanhang som Balder och Asa-Tor. Hans grav på Västra Tommarps kyrkogård består dessutom mycket riktigt av en gravhög med en ”bautasten” på, som Tegnér nämner i dikten.
Det måste ha varit oerhört hedrande att få sig ett epigram tillägnat av Esaias Tegnér, och man kan bara beklaga att Bruzelius själv inte lär ha kunnat ta del av hyllningsdikten.
Försättsbladet till Tegnérs dikt. Källa: ArkivDigital: Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) Bild 165 / sid 186.
”Åttioårig tro och heder,
som den fordom fanns i Nord,
forntids kraft och forntids seder
ha vi myllat ned i jord.
Gubben sofver: nattens väkter
gå förbi med dofva slag,
söfva sekler, söfva slägter:
när han vaknar är det dag.
Valhalls gamla Gudar drogo
väl ur templen, men likväl,
älskande sin Nord, de togo
plats i mången nordisk själ.
I hvart fromt och ädelt sinne
än ljuslockig Balder bor,
och hvar mod och kraft är inne
der är äfven Asa-Thor.
Döpta äro nu de Gudar,
tro på hvita Christ som vi,
men i egna toner ljudar
deras stämma, djerf och fri.
Lät oss lyssna till de Store
hvar den stämman käns igen!
O att intet sämre vore
qvar af hedendomen än!
Hördes ej de stämmor hviska
ständigt ur den gamles bröst,
såsom nordanvindar friska,
enkla som en sagoröst?
Derför gömmas och med rätta
i en ättehög hans ben,
och med fog hans söner sätta
deruppå en Bautasten.
Kommer då med pilgrimsstafven
till hans hög en vandringsman,
undrar hvem som bor i grafven
der han ingen urna fann,
inga vapen som i Norden
kämpen fordomdags dem bar; –
hör, då klingar det ur jorden
som en runosång till svar:
”Liksom himlens salar, Minnets
äro öppna för en hvar.
Ej blott klingans stål, men sinnets
äfvenväl sin runsten har.
Sök ej uti Nordens grifter
minnet blott af kamp och krig,
äfven fredliga bedrifter
hvälfde högen öfver sig.
Vårsol skiner, vågor döna
nu som förr kring gyllne slätt,
men i ättekullar gröna
slumrar det en bättre ätt.
Gå till häfderna och läna
deras anda, om du kan,
och en sten, lik min, förtjena,
åt ditt stoft, du vandringsman.” –
Nils Bruzelius var för övrigt farfar till författarinnan Victoria Benedictsson. Fotot på gravvården ovan kommer från webbplatsen om hennes liv och gärning, http://victoriabenedictsson.se , och publiceras med vänligt tillstånd av fotografen.
