Idag är det den 15 juli, och för 102 år sedan, den 15 juli 1918, rapporterade Aftonbladet att Svenska mässan, trots försäkringar om det motsatta, hade spridit spanska sjukan i landet. I Lysekil hade skeppsgossarna som besökt Norge dock inte spridit smittan vidare.
Ur Aftonbladet den 15 juli 1918.
”Mässan och spanska sjukan.
Norrmän som medfört smitta.
Göteborg den 15 juli. (Från vår Göteborgskorrespondent.) Svenska mässan har i hög grad befordrat spanska sjukans spridning i staden. Under de båda senaste dagarna torde ett 50-tal nya fall ha inträffat, därav ett 30-tal i går. De båda jourhavande läkarna hade under gårdagen fullt upp att göra med patienter. Flera av de insjuknade äro mässbesökare eller ha varit i beröring med sådana, och i många fall kan konstateras att smittan medförts av norrmännen, som bevistat mässan.”
Den 9 juli hade tidningarna skrivit om att inte mindre än 51 skeppsgossar som hade besökt Kristiania (Oslo) med ett av flottans fartyg hade insjuknat, och att fartyget hade ankommit Lysekil. Skeppsläkaren hade sett till att isolera fartyget, så att smittan inte skulle spridas i land. Åtgärden hade lyckats.
Ur Aftonbladet den 15 juli 1918.
”Ingen spansk sjuka i Lysekil.
I pressen har cirkulerat ett rykte att spanska sjukan uppträtt i Lysekil. Med anledning härav meddelas nu från badhusbolaget i Lysekil, att enligt meddelande från stadsbadläkarna ännu intet fall inträffat vare sig i staden eller badorten. Ryktet synes ha uppkommit därigenom, att en del av besättningen på ett skeppsgossefatyg angripits av sjukdomen. Detta fartyg besökte Lysekil för en dag och hade icke förbindelse med land, utan var helt och hållet isolerat.”
Därmed lämnar vi spanska sjukan för den här gången. Tanken med inläggen är att den intresserade ska kunna jämföra de första reaktionerna och erfarenheterna från spanska sjukans inträde i Sverige, med dem från corona/covid-19s dito.
Idag är det den 12 juli och för 102 år sedan, den 12 juli 1918, rapporterade svenska tidningar att man trodde sig ha funnit bacillen som orsakade spanska sjukan. Vad man då inte visste var att influensa inte alls orsakas av baciller eller bakterier, utan av virus.
Ur Göteborgs Aftonblad den 12 juli 1918. Liknande artiklar fanns i bland annat Aftonbladet.
”’Spanska sjukans’ bacill funnen.
STOCKHOLM den 12. (Sv. T.)
Influensabacillen har nu iakttagits i Stockholm. Den har konstaterats på statens bakteriologiska anstalt af d:r Kling i ett prof, som togs redan i lärdags på en influensasjuk. Efter odling har man på onsdagen erhållit karakteristiska kulturer af influensabacillen. Att den funna bacillen icke är inhemsk, utan härrör från den spanska stammen, kan man sluta däraf, att den ifrågavarande patienten under dagarna närmast före insjuknandet sammanträffat med flera utlänningar, bl. a. med en person som kom direkt från Berlin.
Det är af intresse, att när man nu finner influensabacillen, så är det i ett fall, som sålunda står i samband med den stora epandemien[sic!]. Den bacill, som d:r Pfeiffer upptäckte 1892, och i vilken efter talrika kontrollundersökningar också allmänt antogs vara orsaken till influensan, har sedan ofta förgäfves sökts vid mindre influensaepidemier, och man har därför på de senare åren särskilt från franskt håll bestridit, att Pfeiffers bacill skulle vara typisk för influensan. Men nu, när sjukdomen åter går pandemiskt öfver vår världsdel, finner man åter här liksom i Spanien den typiska ’Bacillus Pfeifferi’.”
1892 hade den tyske läkaren Richard Friedrich Johannes Pfeiffer isolerat vad han trodde var bacillen bakom influensan som i Sverige kallades ”ryska snuvan”, som man tror orsakade omkring en miljon dödsfall i en pandemi som varade mellan 1889 och 1892. Det han hade hittat var en bakterie som han kallade Bacillus influenzae, ibland även benämnd efter honom själv, Bacillus Pfeifferi. Det var verkligen en ny upptäckt av en farlig bakterie, men den orsakade inte influensa. Idag kallas den Haemophilus influenzae, eller Hib, och den orsakar infektioner i de övre luftvägarna, såsom inflammationer i mellanörat och bihålorna. Den kan också leda till bland annat luftrörskatarr, hjärnhinne- och lunginflammation samt struplocksinfektion. Tidigare insjuknade årligen flera hundra svenska barn under fem år av Hib; i vissa fall med dödlig utgång eller bestående men. Vaccin mot Hib ingår därför i det svenska barnvaccinationsprogrammet sedan 1993.(1)
Richard Pfeiffer. Källa: Festschrift zum 70. Geburtstag des Herrn Geh. Medizinalrat Professor Dr. Richard Pfeiffer in Breslau, herausgegeben von O. Uhlworm, A. Weber und E. Gildemeister. Zentralbl Bakteriol, 1. Abt. Orig. 106, 1928. Från https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Richard_Pfeiffer.jpg .
Influensa orsakar bakterien dock som sagt inte. Pfeiffer hade hittat den i näsan hos patienter med ryska snuvan, och 1918 hittade man den även hos många patienter med spanska sjukan. Man trodde därmed att man kunde konstatera att det var influensa patienterna hade, och att den var av samma typ som ryska snuvan. Det faktum att inte alla influensapatienter hade bakterien tolkade man som brister i bakterieodlingen. Anledningen till att patienterna hade bakterien var att de förutom influensan hade fått en sekundär bakterieinfektion, av just Haemophilus influenzae.(2)
Inte förrän 1997 lyckades den svensk-amerikanske patologen Johan Hultin gräva fram kropparna efter några av spanska sjukans offer i permafrosten i Alaska, och säkra lungprover där Jeffrey Taubenberger kunde konstatera att det var influensavisuset A(H1N1) som orsakade spanska sjukan.(3) Ett andra utbrott av viruset A(H1N1) kom 2009, kallad svininfluensan.
Idag är det den 11 juli, och för 102 år sedan, den 11 juli 1918, avled vad som sägs vara det första dödsoffret för spanska sjukan i Sverige. Vederbörande var ingen mindre än Per Håkansson, ättiksfabrikören från Eslöv som hade utvecklat Salubrinet.
Ransoneringen under första världskriget ledde till råvarubrist för Salubrintillverkningen. Spanska sjukan, som kommit till Skåne vid midsommartid, hade smittat även 76-årige Håkansson som tillbringat några dagar i sängen. Där hade han dock inte ro att stanna när fabriken hade problem, utan steg upp innan han blivit helt frisk, och tog tåget till Stockholm i syfte att försöka få tag på råvaror. Där avlider han i influensa på sitt hotellrum den 11 juli.(1) Håkanssons arv lever kvar än i dag, dels genom Salubrinet som fortfarande finns i många svenska hem, dels genom livsmedelsföretaget som länge bar namnet Felix, vilket numera är ett varumärke inom Orkla, dels genom Dr P Håkanssons stiftelse, som genom åren delat ut många miljoner kronor i forskningsstipendier.
Ur Dagens Nyheter den 11 juli 1918.
Dagens Nyheter rapporterar samma dag, att en del presumtiva besökare till den pågående Svenska Mässan i Göteborg har ställt in resan dit av rädsla för spanska sjukan. Man tillägger dock att ”Denna epidemiskräck synes dock ha bra litet fog för sig.” – ett lugnande besked som medför ett stort ansvar. Visserligen har en norrman med influensa besökt mässan, men man finner grund för påståendet genom en rundringning till läkare i staden, som bara har sett enstaka fall de senaste dagarna; ett tiotal utöver dem från ångaren Thorsten.
Ur Dagens Nyheter den 11 juli 1918.
DN rapporterar vidare att Svenska fotbollsveckan kommer att genomföras som planerat, dock med vissa ändringar i schemat då lagen från Estland och Danmark måste utebli på grund av epidemin. Ett antal landskapslag som är kvar i turneringen ska under veckan resa runt i landet och möta varandra, för att segrarna sedan ska kunna göra upp i semifinaler och finaler i Stockholm under veckoslutet.
Ur Svenska Dagbladet den 11 juli 1918.
Svenska Dagbladet skriver att en handfull influensafall som anses vara spanska sjukan nu har upptäckts i Gävle. Smittan verkar ha kommit dit av gävlebor som rest tillsammans med malmöbor. Fler fall i Luleå har också upptäckts; det rör sig om fem tyska sjömän. Samtidigt har även två militärer lagts in på garnisonssjukhuset i Boden med spanska sjukan.
Ur Dagens Nyheter den 11 juli 1918.
Under corona/covid-19-pandemin tog viss sjukvårdsutrustning snabbt slut i Sverige, och det visade sig svårt att få tag på mer då hela världen var ute efter samma produkter. Den 11 juli 1918 skriver Dagens Nyheter om tillgången på läkemedel i form av ”olika slags pulver o d”. Man meddelar att Medicinalstyrelsen ”gör allt vad den kan för att få in så mycket febermedel som möjligt från utlandet” men att den inhemska tillverkningen av antifebrin, en föregångare till paracetamol (som finns i Alvedon och Panodil), ”är säkerställd för lång tid framåt i för behovet fullt betryggande utsträckning.”. Däremot är det mycket ont om acetylsalisylsyra och aspirin, vilket Medicinalstyrelsen via telegraf har beställt skyndsamt från Tyskland. Sändningar är dessutom på väg från England, så det är ”goda utsikter till att läkemedelskommissionen om någon tid skall disponera stora förråd även av dessa medel.”.
Dagens Nyheter rapporterar samma dag, liksom Svenska Dagbladet dagen därpå, att det har varit ett fasligt spring hos läkarna i Stockholm under de senaste dagarna, av någon anledning kvinnor ”mest förstås” (enligt SvD), som ”ha i allmänhet varit alldeles över sig givna för att ha råkat ut för den otäcka sjukdomen just nu” (enligt DN). DN fortsätter:
”Men trots att läkarna i de ojämförligt flesta fall kunnat konstatera att just nu vederbörande vore frisk som en nötkärna, har det sett ut som om detta meddelande skulle ha framkallat besvikelse och många gånger mottagits med tydlig misstro.”
Möjligen har något tiotal fall av influensa påträffats i huvudstaden, men de har varit lindriga och det är till och med tveksamt om det ens har rört sig om spanska sjukan. DN igen, som verkar brista lite i omvärldsbevakningen, med tanke på att man så sent som dagen innan rapporterat under rubriken ”Spanska sjukan på världsturné” att influensan förutom i Europa fanns såväl i Nord- som Sydamerika, Asien och Afrika:
Ur Dagens Nyheter den 11 juli 1918.
”Det enda som egentligen är ägnat att ge något stöd åt talet om epidemi är att de rapporterade influensafallen äro något talrika för att vara vid denna tid av året. Men någon verklig influensaepidemi kan man inte tala om, ännu åtminstone. Influensaepidemierna bruka nämligen vara av pandemisk natur, det vill säga sprida sig med oerhörd hastighet och kräva hundratals offer dagligen. Från alla håll inom landet där influensa nu uppträder meddelas att fallen äro mycket godartade och hastigt övergående.”
Som om det inte vore samma pandemi som spreds i Sverige. Sedan fortsätter tidningen med några olycksbådande ord:
Ur Dagens Nyheter den 11 juli 1918.
”De som få sjukdomen nu kunna rentav vara tacksamma därför, yttrade en läkare. Det kan nämligen, så som ofta sker, mycket väl inträffa att sjukdomen ändrar karaktär medan den sprider sig, så att den på ett senare stadium kan bli rätt allvarlig.”
Idag är det den 9 juli, och för 102 år sedan, den 9 juli 1918, kunde svenska tidningar rapportera att enstaka nya fall av spanska sjukan hade dykt upp på olika håll i Sverige. Såväl Aftonbladet som Dagens Nyheter rapporterar att inte mindre än 51 skeppsgossar ombord på ett av flottans skeppsgossefartyg som nyss kommit till Lysekil har insjuknat. Fartyget hade besökt Kristiania (Oslo), där smittan grasserade. Vid ankomst till Lysekil vidtog skeppsläkaren, Dr Radhe, ”betryggande isoleringsåtgärder”, och man hoppades att smittan inte skulle föras vidare till lokalbefolkningen.
Ytterligare ett fall hade dykt upp i Göteborg, i form av en norrman som kommit från Kristiania.
Från Arvika meddelas att ett 20-tal godartade fall har upptäckts. Dessutom har två tulltjänstemän i Luleå, som vistats ombord på en tysk ångare i hamnen, insjuknat, liksom ett par anställda på sockerbyrån i samma stad.
Utöver de konstaterarade fallen cirkulerar dessutom rykten om smittan. Från Eskilstuna dementerar stadsläkaren kategoriskt att smittans ska finnas i staden, och rykten om fall vid Vaxholms grenadjärregemente ska också vara grundlösa. ”Regementsläkaren A L Forsmark meddelar nämligen på förfrågan, att inga som helst misstänkta sjukdomsfall inträffat vid regementet, där det tvärtom under den senaste tiden har varit ovanligt friskt.”, enligt Aftonbladet.
Av någon anledning tycks man tro att Sverige ska komma lindrigare undan än övriga världen. Dagens Nyheter skriver:
Ur Dagens Nyheter den 9 juli 1918.
”Spridningen har hittills gått mycket sakta och har egentligen hållit sig på synnerligen begränsade områden. Det är därför åtminstone tillsvidare alla utsikter till att vi skola slippa att uppleva 1890-talets ledsamheter, då vi hade en influensaepidemi av tämligen allvarlig karaktär och vida svårare än vad våra grannar nu ha. Vid flera tillfällen var det då nödvändigt för kommunikationsverken och affärerna att inskränka sin verksamhet.”
Med andra ord är de begränsningar i samhället vi är med om under corona/covid-19-pandemin inget nytt; redan under ”ryska snuvan” på 1890-talet försökte man begränsa smittspridningen genom att minska folks kontaktytor i samhället.
Dagens Nyheter den 9 juli 1918.
Under vår nuvarande corona/covid-19-pandemi har stora och små evenemang påverkats och fått ställas in, bland annat inom idrotten. Samma sak hände under spanska sjukan. Redan den 9 juli, innan smittan fått fäste i Sverige, rapporterar Dagens Nyheter att Svenska fotbollsförbundet i sista stund har fått ställa in allt internationellt deltagande i ”Svenska Fotbollsveckan”, på grund av spanska sjukans härjningar. ”Av skäl som ligga i så öppen dag att ett närmare ordande är överflödiga”, som man skriver. Man tillägger att:
”Huruvida också den rent svenska turneringen under veckan kan spelas eller inte är ännu för tidigt att säga något om. Skulle den smittosamma sjukdomen få sådan spridning, att också den måste inställas, är detta lätt ordnat på en dag med telegrafiska återbud.”
Något som däremot inte ställdes in var den första Svenska mässan i Göteborg. Måndagen den 8 juli invigdes den av kung Gustav V, som hade drottning Viktoria vid sin sida. 535 olika utställare från nästan alla näringslivets grenar visar prov på sina alster i mässan där industri och handel möts. 42 153 besökare dras till mässan, som varar i en vecka. När mässan är slut åker var och en hem till sin ort, och många av dem tar influensan med sig.
Såhär i efterhand känns en mässa just när en pandemi nått landet lika lämpligt som att…tja…hålla en melodifestivalsfinal i samma situation.
Idag är det den 6 juli, och för 102 år sedan, den 6 juli 1918, kom de första rapporterna om spanska sjukan på svensk mark. Sjukdomen hade kommit in på två håll: till Skåne från Berlin och Kristiania (Oslo), och till Göteborg från England.
Dagens Nyheter kan lördagen den 6 juli rapportera att ”ett par typiska fall” har påträffats i Malmö. Det ska visa sig vara ”en tyskfödd fru” och hennes dotter, vilka sedan några år bor i Malmö, som tagit med sig sjukdomen från Berlin. Allmänheten är oroad, men läkarkåren tar det med ro. ”Någon åtgärd att hålla sjukdomen på avstånd från våra gränser anse de ej vara påkallade.” Det enda råd man ger är att allmänheten ska vara försiktig och inte utsätta sig för förkylning. Man skriver dock att sjukdomen troligen kommer att ”göra en rundtur i landet och ställa till en del oreda såväl i det privata som offentliga livet, då det ju är vanligt att hela familjer, kontor eller andra institutioner bli smittade samtidigt. Men däråt är tyvärr ingenting att göra, och man kan endast hoppas att epidemien snart skall gå över.”
Ur Dagens Nyheter den 6 juli 1918.
”Någon åtgärd att hålla sjukdomen på avstånd från våra gränser anse [läkarna] ej påkallade — skulle något i den vägen kunna göras, vore det att spärra gränserna och stoppa all utländsk trafik. Det enda läkarna kunna råda till är att allmänheten är försiktig och ej utsätter sig för förkylning.”
Samma helg kan även Svenska Dagbladet rapportera att sjukdomen snabbt har etablerat sig i skånska Hyllinge med omgivningar. Söndagen den 7 juli rapporterar tidningen att orten har inte mindre än 65-75 fall av influensan, men Dr Dilot i närliggande Bjuv kan lugna med att sjukdomen ”inom kort skulle befinna sig på återtåg”. I Bjuv fanns heller inga fall. Förste stadsläkaren i Helsingborg kunde dock konstatera att han förmodligen under lördagen träffat på stadens första fall av spanska sjukan.
Spanska sjukan hade förmodligen funnits i Hyllinge redan vid midsommartiden. Där fanns en stenkolsgruva, ägd av Höganäs-Billeholms AB. En hyllingebo som arbetade i Kristiania (Oslo) hade kommit hem för att fira midsommar, och tagit med sig sjukdomen som spred sig snabbt bland dennes släkt, arbetarna i gruvan och övriga samhället.(1)
Den första helgen i juli 1918 rapporteras också sjukdomen ha kommit till Göteborg. Göteborgs Aftonblad skriver den 6 juli att den 4-5 juli hade 3 respektive 2 besättningsmän från ångaren Thorsten uppsökt läkare, och det hade visat sig att de hade symptom som stämde med spanska sjukan. Flera andra personer ombord hade också varit sjuka under överresan, men tillfrisknat efter några dagar. Läkare i Göteborg menade att sjukdomen var ”ganska ofarlig”, men då den var så ”smittsam och uppträder som massepidemi verkar den mycket enerverande på det dagliga lifvets gilla gång.”
Ur Göteborgs Aftonblad den 6 juli 1918.
”Spanska sjukan äfven till Göteborg.
Flera fall å Lloydångaren ”Thorsten”.
Den så mycket omtalade och omskrifna ”spanska sjukan” är redan i Göteborg, fastän den ännu icke fått någon större spridning.
Igår och i förrgår infunno sig resp 3 och 2 besättningsmän från ångaren ”Thorsten” hos en af stadens läkare, hvarvid det visade sig, att samtliga hade symptom till nämnda sjukdom. De hade insjuknat på öfverresan till England i häftig feber, fått hosta, och röda ögon, kännt verk i ryggen och dylikt.
Under öfverresan hade en del personer varit sjuka på samma sätt men de flesta hade åter tillfrisknat. Smittan tros ha blifvit förd ombord af besättningsmän från torpederade fartyg, som varit i beröring med personer, som besökt platser, där sjukdomen härjat.
Emellertid synes det, som om fallen på ”Thorsten” vore de enda, som konstaterats här i staden.
Det är visserligen enligt medicinalstyrelsens uttalande omöjligt att hindra sjukdomens spridning och har den därför fäst läkarnas uppmärksamhet på de här förekomna fallen.
Läkarna här i staden anse dock sjukdomen ganska ofarlig, något liknande influensa, men som den är mycket smittosam och uppträder som massepidemi verkar den mycket enerverande på det dagliga lifvets gilla gång.”
Göteborgs Aftonblad kan den 8 juli rapportera att inga nya fall av spanska sjukan har upptäckts i Göteborg av vare sig t f stadsläkaren eller på Epidemisjukhuset, men då det inte rör sig om en anmälningspliktig sjukdom kan det samtidigt finnas okända fall i staden.
(1) Spanska sjukan och svälten, C-uppsats i historia av Mattias Bylesjö, Luleå tekniska universitet 2003:089, s 9. Refererar till Spanska sjukan. Den svenska epidemin 1918-1920 och dess internationella bakgrund av Margareta Åman. Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala 1990.
Idag är det den 3 juli, och för 102 år sedan, den 3 juli 1918, kunde Göteborgs Aftonblad rapportera att spanska sjukan började närma sig Sveriges gränser: samma vecka hade den nämligen nått Kristiania, som Oslo hette då. Såväl i ett affärshus som på en bank där hade personalen insjuknat.
Medicinalstyrelsens generaldirektör Buhre meddelade, såsom tidigare försäkrats från Spanien och Tyskland, att spanska sjukan ej var ”af någon farligare karaktär”. Endast enstaka dödsfall hade rapporterats från Tyskland, ”till följd af bristande motståndskraft”. Artikeln avslutar med att meddela att:
”Några åtgärder för att förhindra sjukdomens spridande anser sig medicinalstyrelsen ej kunna företaga, då den ej är af så farlig karaktär, att sådana kunna motiveras.”
”Några åtgärder för att förhindra sjukdomens spridande anser sig medicinalstyrelsen ej kunna företaga, då den ej är af så farlig karaktär, att sådana kunna motiveras.” Ur Göteborgs Aftonblad den 3 juli 1918.
Den 4 juli berättar Dagens Nyheter att en fjärdedel av Spaniens befolkning nu har haft sjukdomen, att Berlin och Kristiania är drabbade, samt att de fall som uppträtt i Norge verkar vara av svårare art än de som rapporterats från kontinenten. Artikeln beskriver sjukdomens symptom och förlopp, men menar att det faktum att epidemin när som helst kan väntas till Sverige inte behöver ”väcka någon större oro”, ty ”[i]nfluensa har vi haft förr”. ”Sjukdomen går ganska snabbt över”, skriver man, men lyfter i slutklämmen ett varnande finger för eventuella biverkningar:
”Man får vara lite grand försiktig, inte minst under rekonvalescensen, så att inga komplikationer tillstöta. Särskilt bör man akta sig att för snart ta i med intellektuellt arbete.”
”Man får vara lite grand försiktig, inte minst under rekonvalescensen, så att inga komplikationer tillstöta. Särskilt bör man akta sig att för snart ta i med intellektuellt arbete.” Ur Dagens Nyheter den 4 juli 1918.
Det skulle inte ta många dagar innan sjukdomen nådde även Sverige – troligen var den till och med redan här. De närmaste två veckorna ska vi följa de första rapporterna om när spanska sjukan började spridas i landet. Om inte annat kan det vara intressant att jämföra med vårens erfarenheter av covid-19-pandemins spridning.
Idag är det den 1 juli, och för 102 år sedan, den 1 juli 1918, kunde Aftonbladet rapportera att epidemin som grasserade i Spanien nu nått Tyskland. ”Helt överraskande” hade den gjort sitt intåg i Nürnberg, där ett antal personer plötsligt insjuknat på arbetet i symptom som inkluderade feber och matthet. Även i andra delar av landet, bland annat i Hessen, hade sjukdomen fått fäste. Information med råd och föreskrifter till förebyggande av smittan togs fram, men samtidigt lugnades allmänheten: ”ingen anledning till allvarligare farhågor föreligger, enär sjukdomen har ett regelbundet och godartat förlopp.”.
Artikeln rapporterar vidare att Berlins hälsovårdsstyrelse meddelat Berlin Tageblatt att det rörde sig om samma typ av influensa som den som drabbat hela Europa 1889 och 1893, och att det inte fanns något sätt att förebygga den på.
Tyska Robert Koch Institut, ungefär motsvarigheten till Folkhälsomyndigheten, hade redan studerat sjukdomen och, berättar artikeln, konstaterat att det rörde sig om influensa, samt att det särskilt var yngre personer som insjuknade. Som värst handlade det om 2-3 dagare hög feber, och några dödsfall hade inte inträffat.
Aftonbladet, 1 juli 1918.
”Helt överraskande” var det inte för tyskarna själva att sjukdomen nått Nürnberg i juli; den var redan så pass spridd på den europeiska kontinenten att stridigheterna under första världskriget påverkades: över 900 000 tyska soldater, tre fjärdedelar av de franska soldaterna, och hälften av de brittiska blev sjuka under den första vågen. Av strategiska skäl offentliggjordes dock inte dessa siffror då.(1)
Liksom när sjukdomen först rapporterades från Spanien, tonades dess allvar ner i rapporterna från Tyskland. Faktum är att den första vågen av spanska sjukan, som drabbade världen under våren och sommaren 1918, inte verkar ha varit mycket värre än en vanlig influensaepidemi. Många dödsfall inträffade visserligen; i USA dog exempelvis omkring 75 000 personer i influensa under det första halvåret 1918. Även om det är en hög siffra, kan den jämföras med de cirka 63 000 amerikaner som avled i influensa 1915.(1)
Robert Kochinstitutet hade konstaterat att influensan smittade yngre i högre grad än äldre. Vissa hävdar att att det var de yttre förhållandena, som undernäring, överfyllda sjukhus och dålig hygien, som bidrog till att skörda offer, till stor del på grund av det pågående första världskriget. Under den första, mildare, vågen var det i första hand personer som redan var svaga av krämpor och ålder som avled. Yngre och starkare personer återhämtade sig relativt väl. Detta skulle komma att ändras i den andra, dödligare, vågen av influensan, som kom under hösten 1918 och framför allt dödade yngre personer.(1)
Idag är det den 28 maj, och för 102 år sedan, den 28 maj 1918, hade Dagens Nyheter en liten notis om att Spaniens kung Alfonso och flera av hans ministrar hade blivit sjuka. Det rörde sig om en mystisk sjukdom som redan var vitt spridd i landet, och hade drabbat närmare en tredjedel av befolkningen. Dock verkade den inte vara farlig.
Dagens Nyheter 1918-05-28.
”Kung Alfonso och hans ministrar sjuka.
London, måndag. (Sv. T.) Till Reuter telegraferas från Madrid: Konungen, premiärministern och flera andra ministrar ha insjuknat. De lida av en mystisk sjukdom som uppträtt över hela Spanien och har angripit trettio procent av hela befolkningen. Sjukdomen anses icke farlig.”
Två dagar senare hade även Aftonbladet en artikel om ”en mystisk epidemi, som liknar influensa”, som ”praktiskt taget hela Spanien fallit offer för”. Man citerade Daiy Mail, och samma telegram skulle komma att publiceras även i andra tidningar de närmaste dagarna. Det var inte bara influensan som härjade. Första världskriget hade hållit på i fyra år, och sjukdomar som det förde med sig spreds också bland soldater och vanligt folk.
Aftonbladet 1918-05-30.
”Krigssjukdomarna härja.
[—] Ett Madridtelegram till Daily Mail meddelar, att praktiskt taget hela Spanien fallit offer för en mystisk epidemi, som liknar influensa och som redan förorsakat många dödsfall. Så många personer i det allmännas tjänst äro angripna därav, att arbetet i hög grad hämmats. En mängd privata firmor ha måst inställa arbetet, enär deras personal insjuknat. Två tredjedelar av spårvägspersonalen ligger sjuk. Även regeringens arbete försvåras, enär flera av dessa medlemmar insjuknat. I Madrid äro över 90,000 personer sjuka, och vid en del regementen är varenda man sjukanmäld.”
Sjukdomen fanns även i andra europeiska länder innan den kom till Spanien, men i de krigförande länderna rådde censur, och man ville inte låta påskina inför fienden att ens land var försvagat av sjukdom. Spanien var neutralt, och därför kunde de första rapporterna om sjukdomen komma därifrån. Förmodligen var dock inte heller Spanien angeläget om att sprida information om att en stor del av befolkningen låg sjuk och därmed svårligen kunde försvara landet. Lugnande besked gavs därför från spanskt håll några dagar senare. Sjukdomen var alls inte mystisk, utan vanlig influensa. Inte heller var soldaterna sjukanmälda, som rapporterats i slutet av maj, nej, de var på benen och redo att strida! Visserligen var många smittade, men knappt någon hade avlidit:
Aftonbladet 1918-06-03.
”Den spanska epidemien — influensa.
Enligt till spanska beskickningen i Berlin ingångna officiella underrättelser från Madrid äro alla uppgifter från ententehåll om epidemien i Spanien överdrivna. De spanska läkarna betrakta sjukdomen på intet sätt som hemlighetsfull. Bakteriologiska undersökningar ha nämligen givit till resultat, att det är fråga om ett slags influensa, som börjar med synnerligen häftig feber, men snart går till bättring. Sjukdomen är mycket smittosam och har angripit många, men några fall med dödlig utgång ha knappast förekommit.
Faktiskt är sjukdomen så ofarlig, att patienter med kraftig fysik icke ens behöva ligga till sängs. De soldater som angripits ha sålunda ej behövt inläggas på lasarett.”
Svenska tidningar i USA började också rapportera om epidemin. Uppgifterna om hur många som var smittade varierade stort.
Svenska Tribunen-Nyheter 1918-06-04.
”Spanien.
En epidemi af samma slag som influensa, ehuru ännu farligare, har utbredt sig med förvånande hastighet öfver nästan hela Spanien. Ensamt i Madrid ha 50 000 personer angripits. Den amerikanske ambassadören J E Willard har äfven insjuknat.”
Även den svensk-amerikanska tidningen Svea har en notis om sjukdomen:
Svea 1918-06-05.
”En egendomlig epidemi rasar i Spanien.
En egendomlig epidemi rasar i Spanien. Ända till 40 procent af befolkningen är angripen af den. Äfven konung Alfonso tros vara ett offer för den. Han har nämligen insjuknat och nödgats intaga sängen. Sjukdomen liknar något influensa, men skiljer sig från den därtill, att de som insjukna få krampanfall coh[sic!] konvulsioner. Det meddelas, att sjukdomen lamslagit hela industrien i landet.”
Den 12 juni kunde Aftonbladet dock förmedla lugnande besked från den svenska beskickningen i Madrid, även om man också hade ett antal dödsfall att rapportera.
Aftonbladet 1918-06-12.
”Den spanska epidemien var godartad influensa.
Sedan medicinalstyrelsen genom utrikesdepartementet begärt upplysning från svenska beskickningen i Madrid beträffande i Spanien rådande epidemi, har beskickningen nu meddelat, att epidemien konstaterats vara influensa av godartad karaktär. I Madrid hade 30 personer avlidit på grund av influensa komplicerande lunginflammantion.”
Ett sekel senare skulle informationen om en ny epidemi vara lika osäker och motsägelsefull som 1918, trots de enorma framsteg som gjorts inom läkarvetenskapen och informationsförmedlingen under de dryga hundra åren mellan pandemierna.
Idag är det den 18 april, och för 241 år sedan, den 18 april 1779, stod bröllopet mellan kronobåtsmannen Eric Månsson och pigan Stina Pettersdotter. Äktenskapet fick en bra start rent ekonomiskt, då bruden hade vunnit sin hemgift på Kungliga Nummer-Lotteriet!
Stina Pettersdotters och Eric Månssons vigselnotering. Källa: ArkivDigital: Mortorp (H) C:1 (1737-1796) Bild 11 / sid 15
”D[en 18 April: Wigdes CronoBåtsmannen Eric Månsson för Storbäck, Areby Socken med Pigan Stina Petters dotter ifrån Thörsbo. NB, hon har warit antecknad wid Kongl. Num.-Lotteriet i Stockholm och där undfått winning till Brude-Skatt, 100 d[a]l[er] s[ilver]m[yn]t (eller) 16 R[iks]d[aler] 32 schifr-d.”
Den 16 april 1771 utfärdades Kungliga Majestätets ”Nådiga Kungörelse angående et til inrättande Genuesiskt Lotterie”. Avkastningen skulle bland annat gå till ändamål som inte skulle behöva belasta staten, samtidigt som vinsterna skulle gynna enskilda medborgare. Dessutom skulle det bidra till att öka folkmängden. Det genuesiska i lotteriet var nämligen det, att man i italienska Genua hade ett lotteri där nittio unga kvinnor fick ett nummer var. Fem nummer drogs, och de lyckliga med vinnarnumren fick varsin hemgift. Samma system infördes alltså nu i Sverige.
Landshövdingarna fick i uppdrag att lämna förslag på 90 lämpliga ungmör ur allmogen som skulle få sina namn på varsin lott. Av lotteriets avkastning skulle 500 daler silvermynt vid varje dragning tillfalla fem ogifta flickor och kvinnor mellan 15 och 24 år, som skulle få pengarna, 100 daler silvermynt var – vilket motsvarade 32 riksdaler och 16 skilling Specie – som hemgift. Pengarna lämnades ut av Landshövdingen, men inte förrän det var dags för vigsel.
Den första dragningen ägde rum 1773, och det var alltså 6 år senare som Stina Pettersdotter från Mortorp hade varit med i lotteriet och fått sitt namn draget. Mortorp skulle dock visa sig vara en lyckosam ort. Tre år efter Stina Pettersdotters bröllop fick ytterligare en flicka från bygden sitt namn draget!
Källa: Inrikes Tidningar 17820321.
”Stockholm, d. 21 Martii.
Förleden gårdag den 20 Martii skedde 144:de Dragningen af det Swenska Kongl. Numer-Lotteriet här uti Stockholm, hwarvid utkommo Numrerne:
30, — 72, — 34, — 19, — och 53.
De på desse Numror antecknade Flickor af Allmogens Döttrar, woro:[…]
Lena Pehrsdotter, ifrån Calmare Län, Södra Möre Härad, Mortorps Sockn och Mortorps.
Till hwardera af desse Flickor kommer, til följe af Kongl. Maj:ts för detta Lotterie i Nåder utfärdade Plan, at utdelas en Summa af 16 R:dal. 32 ß Sp., som dem af wederbörande Landshöfdingar warder tilstäld, så snart de träda i giftermål.”
Ingen skugga ska falla över Lena Persdotter, men man kanske kan misstänka att det inte var en ren slump att just hon hamnade på listan från första början. Hon hade nämligen blivit uppfostrad i Mortorps Prästgård. Man kan ju tänka sig att Landshövdingen, när han letade efter lämpliga unga fröknar i länet, vände sig till socknarnas kyrkoherdar för att höra efter vilka som var särskilt passande. Vem kunde bättre avgöra vilka av allmogens döttrar som var de mest ärliga och dygdesamma? Och vems karaktär och frejd kunde överglänsa flickan prästen själv hade uppfostrat?!
2,5 år efter lottens utfall noterade prästen stolt och med sin vackraste handstil i vigselboken:
”D[en] 20 Octobris wigdes Crono Båtsmannen Per Frimodig för Mehltorp med Pigan Lena Pers dotter i Prästegården, där hon i 18 åhr blifvit upfostrad. NB hon har warit antecknad, wid Kongl. NumerLottrijet uti Stockholm, med N:r 53, och undfått, på 144:de dragningen, 16 R[iksdaler] S[ilfver]m[ynt] 32 schfr Specie till Brudskatt.”
Ett år och fyra dagar senare noterade prästen i födelseboken att parets första barn, dottern Stina, hade kommit till världen. Nummerlotteriets delsyfte att öka folkmängden var uppnått!
Själva Nummerlotteriet var en omfattande apparat, med ett 70-tal anställda. Ledningen kom från de högre klasserna, och från 1777 var Carl Michael Bellman dess sekreterare. Nummerlotteriet höll till i ett eget hus på Svartmangatan 9 i Stockholm. Lotter kunde köpas antingen där, eller hos återförsäljare, så kallade kollektörer, som fick provision på 5-6% av försäljningen. Man kunde spela antingen på ett nummer, kallat enkelt utdrag, eller som vid Lotto, på att flera nummer kom upp. Vid enkelt utdrag vann man 15 gånger insatsen, vid vinst av ambe, två nummer, var vinsten 270 gånger insatsen. Tre nummer, terne, gav 5 200 gånger insatsen, och fyra nummer, quaterne, gav inte mindre än 64 000 gånger insatsen! Insatsen på varje nummer kunde man välja själv, från 8 öre till 200 daler silvermynt.
Dragning i lotteriet ägde rum var tredje onsdag, 17 gånger om året. Vilka onsdagar det var informerades om i Kongl. Svenska Nummer-Lotteriets Almanach. Vid Indebetouska huset på Slottsbacken restes vid dragningstillfällena en tribun, där Nummerlotteriets direktion tog plats. En orkester bidrog till att höja stämningen. Själva dragningen företogs av en liten pojke från frimurarbarnhuset, som iförd paraduniform och vita handskar samt med förbundna ögon skulle personifiera ”det blinda ödet”. Numren låg i hylsor, som tomma kastades ut i publiken. Den som fångade en och lämnade tillbaka den fick en liten ersättning, som ett lotteri i lotteriet.
Efterhand växte kritiken mot att staten skulle agera spelbolag. Folk hade drabbats av vad vi idag kallar spelberoende, och blivit ruinerade. 1840 beslutade riksdagen att Nummerlotteriet skulle upphöra, och den sista dragningen ägde rum den 16 december 1841. Det var den 1 143:e i ordningen.
Faksimil av en lott. Källa: Figur 67, instucken mellan s 156-157, Gamla Stockholm.
Fakta från Gamla Stockholm. Anteckningar Ur tryckta och otryckta källor, framletade, Samlade och Utgifna af Claës Lundin, August Strindberg, Jos. Seligmann & C:is förlag, Central-Tryckeriet, Stockholm 1882. Ss 153-160. http://runeberg.org/gsthlm/0167.html
Idag är det den 31 mars, och för 204 år sedan, den 31 mars 1816, hölls sockenstämma i Sundals-Ryrs kyrka. Det hade kommit Landshövdingen till kännedom att venerisk smitta, det vill säga syfilis, skulle finnas i Frändefors, och nu var det bråttom att hejda spridningen. En skrivelse härom hade nått pastorn i Sundals-Ryr, som utlyste sockenstämma i laga ordning för att vidta åtgärder i avsikt att stoppa smittan och bota de smittade.
Socknens mest tillförlitliga män uppnanades att lämna upplysningar om vilka i socknen som kunde misstänkas ha sjukdomen, och en lista gjordes upp, rote för rote, med misstänkta fall som skulle kroppsbesiktigas.
De flesta av de tio rotemästarna eller deras ersättare uppgav att de inte hade några misstänkta fall inom sina rotar, men några fick man dock ihop på listan: Backsittaren Christian Gullbrandsson i Hälebyn. Johan Olssons hustru på Myren. En som hela tiden satt med hög puls och svettiga handflator måste ha varit rotemästaren Hans Pärsson från Lersäter. När han som ansvarig för rote nummer 9 av 10 fick ordet, fick han tillstå att han själv med hushåll ämnade undergå besiktningen, på grund av hans bror Eric, som vistades på lasarettet just med anledning av venerisk smitta. I samma rote misstänktes även Anders Larssons piga Britta i Lersätter och Olof Larssons hushåll på samma ställe.
”9 Lersätters Rote. Rotemästaren Hans Pärsson gaf tillkänna att han sjelf med sitt hushåll ämnar undergå visitation i anseende till sin Bror Eric Pärsson, som för närvarande vistas på Lazarettet för venerisk smitta äfven Anders Larssons piga Britta i Lersätter upgafs som misstänkt äfven Olof Larssons hus derstädes misstänktes.” Källa: ArkivDigital: Sundals-Ryr (P) KI:1 (1805-1822) Bild 44 / sid 81.
De listade skulle sedan, mot vite av 5 riksdaler banko, inställa sig hos Måns Andersson i Bredtvet, Brålanda, klockan 9 torsdagen den 4 april, för att undergå kroppsvisitation. Om någon av de listade inte infann sig, skulle inte bara denne, utan även den ansvarige sexmannen(1) få böta 5 riksdaler var.
”Sockenstäms protocoll hållet i Ryrs kyrka den 31 mars 1816.
Uppå den ädla pligt och böjelse som Höga Landshöfdinge Embetets skrifvelse af d[en] 25 och 28 Martii(2) 1816 förmäler af den beklagliga inhämtade underrättelsen att venerisk smitta skall finnas och hafva inrotat sig hos en och annan av meningheten inom Frendefors Pastorat har Pastor i laga Ordnig utlyst sockenstämma med Ryrs församlings Ledamöter för att vidtaga de kraftigaste och skyndsammaste anstalter till smittans afböjande och de sjukas botande.
Efter upläsandet af förre nämnde Höga Landshöfdings Embetets skrifvelse framträdde ej allenast Sexmän, [utan äfven] Ordningsmän, Kyrkovärd och flere inom Socknen Hederlige och Beskedelige Män, hvilka af Ordföranden upmanades att lemna uplysningar, ej förtiga någon af alla sådana personer, som kunna misstänkas eller vara besmittade med venerisk sjukdom, föreställandes påföljder som ofelbart drabbar fördröjandet häraf och svårigheten att läka ett gamalt sår.
För att utröna denna angelägenhet efterfrågades Rotevis, gård från gård, hvilka och hur många kunna misstänkas eller vara besmittade med venerisk sjuka och hvilka efter upgift äro på särskild lista upteknade. Höga Landshöfdinge Embetets senare kungörelse om fem Riksd[aler] Banko vite kungordes, att ej allenast de angifne personer för venerisk sjukdom utan ock Sexmän skulle denna plikt undergå om någon försumade att inställa sig på visitations stellet Brettvet kl 9 f[ör]m[iddag] d[en] 4 nästkommande April hos Måns Andersson derstädes.”
Det man framför allt skulle leta efter vid kroppsbesiktningen var de för sjukdomen så typiska sår och utslag som kan uppträda: initialt ett hårt, smärtfritt och klådfritt sår, i nästa stadium diffusa utslag, ofta på handflator och fotsulor. Feber, huvudvärk och svullna lymfkörtlar kan också förekomma.(3)
De första europeerna som kom till Amerika hade med sig en hel del sjukdomar som spreds bland indianerna. Syfilis däremot, verkar enligt huvudteorin ha varit en sjukdom som Columbus sjömän tog med sig från Amerika till Europa. Det första fallet på Europeisk mark dök upp i Barcelona, Spanien 1493. Sjömän och legosoldater spred sedan vidare smittan över Europa. Den tros ha nått Sverige med soldater 1497. Redan i mitten av 1500-talet rekommenderades kvicksilversalva mot sjukdomen. Denna medicin medförde naturligtvis också konsekvenser i form av kvicksilverförgiftning. Kvicksilver användes sedan ända in på 1900-talet som botemedel.(3)
(1) Sexman: en av sex förtroendemän i en socken vars uppgift var att se till att fattade beslut på sockenstämman verkställdes, ansvara för underhåll av kyrkobyggnader och prästgård, samt att hjälpa kyrkoherden att övervaka kyrkotukten i socknen.
