Idag är det den 26 september, och för 88 år sedan, den 26 september 1928, ankom ångaren Fulton till Köpenhamn. Ombord fanns flygaressen Bert Hassell och Parker Cramer, som hade nödlandat på Grönland på sin färd från Rockford, Illinois till Stockholm.
Amerikanska tidningar meddelade att Bert och Parker fått ett relativt stillsamt mottagande. Visserligen väntade flera hundra personer på dem på kajen i Köpenhamn, men inga formella tal hölls. Bert förvånade alla genom att tala sina föräldrars modersmål, svenska, flytande med dem som mötte upp. Han var inte det minsta avskräckt av de senaste veckornas äventyr, utan berättade att så snart han kom tillbaka till USA skulle han börja leta finansiering till ett nytt försök att flyga samma sträcka. Planen var att det skulle äga rum till våren, i samma flygplanstyp som The Greater Rockford som nu stod på en glaciär på Grönland, en Stinson Detroiter. Han trodde att planet, även om det varit oskatt när de lämnade det, nu hade slagits sönder av vädret, men hoppades kunna ta tillvara på instrumenten och motorn. Han var fortfarande säker på att Grönland vore en perfekt plats att använda för mellanlandningar för flygningar över Atlanten, snarare än att flyga hela vägen över havet, som man gjort dittills. Detta för att direktflyg krävde så mycket plats för flygbränsle på bekostnad av plats för passagerare. Bert beklagade också att de inte kunnat få med sig posten från planet. Bland breven som nu förmodligen låg begravda med flygplanet under snön fanns post till den svenska kungafamiljen.
I Danmark var Bert och Parker tidningen Politikens gäster, och träffade dessutom chefen för den amerikanska legationen i landet, Dr Dodge. Bert tog också tillfället i akt och reste över till Sverige på en långhelg, och besökte släktingar till sin fru i Falköping och tog en tur till Stockholm, när han ändå var i Norden. Parker å sin sida tog en sväng till Tyskland.
Den 4 oktober var det så dags för de två flygarna att tillsammans med männen i Hobbs expedition stiga ombord på det danska fartyget Frederic VIII för att resa mot London, som var nästa stopp på den omständliga färden tillbaka till USA. Den här gången rapporterade amerikanska tidningar att en stor skara människor hade stått på kajen och vinkat av dem under jubel. En orkester hade spelat både den danska och den amerikanska nationalsången. En avresa värd namnet för två flygaress, med andra ord.
Idag är det den 23 september, och för 60 år sedan, den 23 september 1956, ägde MATCHEN rum. Det finns fotbollsmatcher som har gått till historien, som till exempel de i VM 1958, IFK Göteborgs succé i Uefacupen 1982 och VM 1994. I Skara finns det dock bara en match som är störst. SI-ÖIS den 23 september 1956.
SI:s A-lag 1956. Ur Skara idrottshistoriska förenings samling.
Efter en serieomläggning fick Skara Idrottsförening, SI, en ”friplats” i division 2 Västra Götaland 1956. Storlag som Örgryte IF (ÖIS) och Elfsborg skulle komma på besök, och hemmaplanen Skaravallen rustades upp med nya läktare och extra vändkors.
Otroligt nog lyckades SI slå Elfsborg borta med 1-0 i öppningsmatchen, och man vann även de följande tre matcherna. Efter fyra omgångar toppade man tabellen! Publiken strömmade till, och när man mötte Oddevold kom inte mindre än 8 000 åskådare. De sex första matcherna hade sammanlagt 39 382 betalande!
Den 23 september var det så dags att möta ÖIS, med storspelare som Gunnar Gren och Agne Simonsson. En publikinvasion väntades.
I Skara byggdes läktare för allt vad tygen höll. Brädor lades över bockar, gymnastikbänkar lånades från skolorna, och skaraborna uppmanades att låna ut stolar och bänkar till evenemanget.
När förköpsbiljetterna släpptes skulle de börja säljas klockan 18.00, men redan klockan 06.00 stod förste man i kö. En stor del av de köande var hemmafruar som skulle köpa biljett åt sina arbetande män. Klockan 18.00 stod 500 personer i kön, som var 300 meter lång. Sittplatsbiljetterna kostade 4 kronor styck, men började snart säljas svart för uppemot 50 kronor.
På själva matchdagen sken solen från himlen, och publiken anlände i lämmeltåg. Till fots och cykel från hemstaden, med extratåg från Göteborg, och med bussar. Tåget från Lidköping gjorde ett extra stopp, 300 meter från Skaravallen och en kilometer före stationen, för att släppa av publik. Folk knödde sig in överallt, hängde i träden och satt på kiosktaket vid entrén. Ingen kunde efteråt säga hur många som varit inne på arenan, men man tog emot 12 857 betalande. Dessutom SI:s ungdomsspelare och andra som gick in gratis, och säkert en och annan plankare. Uppskattningsvis var där mellan 13 000 och 14 000 åskådare. Detta i en stad med lite drygt 8 000 invånare, en dag där dessutom en publik på 6 000 fanns på Axevallatravet, som nyss öppnats en mil bort.
SI-ÖIS på Skaravallen. Foto: Stig Rehn. Ur Skara Idrottshistoriska förenings samling.
Hur gick då själva matchen? Inte så bra, ur skarabornas synvinkel. Visserligen gjorde en av SI:s spelare en inledande tunnel på Gunnar Gren, till publikens jubel, men sex minuter in i matchen stod det 2-0 till ÖIS. Snart hade även 3-0 och 4-0 trillat in, och resultatet blev till slut 6-1 till besökarna. Några i publiken var allt besvikna, men de flesta var nöjda med att ha fått vara med om det största idrottsevenemanget i den tusenåriga stadens historia.
Det blev dock ingen fortsättning på SI:s sejour i division 2. Efter matchen mot ÖIS samlades förlusterna på hög, och man åkte ur serien.
Detta blogginlägg är baserat på artikeln ”Det hände för 60 år sedan” av Jan-Åke Ek och Lennart Karlsson, publicerad i Westgötarnas idrottshistoria nr 2, 2016.
P.S. Dagens Skaraborgs läns tidning har också en artikel om matchen, klicka här för att komma till den!
Idag är det den 22 september, och för 127 år sedan, den 22 september 1889, anordnades en stor folkfest i Båstad. Fyrverkeri och Vauxhall, dvs nöjesfält, utlovades, och som om inte det vore nog, var inträdesbiljetten à 50 öre dessutom en lott. Att man kan vinna på sin inträdesbiljett är ju en bonus som inte är helt ovanligt ens nuförtiden, det ovanliga med det här lotteriet var vinsterna. Hade man turen med sig kunde man vinna en häst eller något annat djur, som genast efter dragning skulle hämtas ut.
Här vill man gå och åka karusell och se på fyrverkeri och spektakel, och kommer hemsläpandes med ett kreatur som ska inhysas…
Idag är det den 19 september, och i år är det 102 år sedan lantbrukstidningen The Farmer 1914 publicerade en kartbok över Clayton county, Iowa. Den var detaljerad, och förutom kartor över samhällen fanns även kartor med gårdarnas gränser inritade, markerade med ägarnas namn. Där fanns också en katalog över jordägarna, med namn, gårdens belägenhet och storlek i acres, hustruns och barnens namn samt mannens antal år i countyt.
I den här typen av kataloger kunde även finnas annonser och samhällsinformation. I just den här upplagan bestod samhällsinformationen av uppgifter om Panamakanalen, som öppnades samma år, samt statistik över de tre senaste presidentvalen. Dessutom hade man lagt till information om de tio viktigaste ledarna i världen. Sju av dessa var, föga förvånande, USA:s president Woodrow Wilson, Storbritanniens kung George V, Frankrikes president Raymond Poincaré, Tysklands kejsare och Preussens kung Vilhelm II, Österrikes kejsare och Ungerns kung Frans Josef I, Rysslands tsar Nikolaus II och Kinas president Yuan Shikai. De övriga tre som räknades till vad man betecknade som ”Principal Rulers of the World”, var inga mindre än de nordiska kungarna: Danmarks kung Christian X, Norges kung Håkon VII och sist, men inte minst, Sveriges kung Gustav V.
Världens mäktigaste ledare 1914. Källa: Atlas of Clayton County, Iowa, 1914.
Idag är det den 5 september, och för 88 år sedan, den 5 september 1928, stävade motorslupen Nakuak söderut mot Grönlands huvudstad Godthåb, numera Nuuk. Ombord fanns, förutom besättningen bestående av inuiter, hela forskningsexpeditionen som befunnit sig på Camp Lloyd och Mount Evans vid Søndre Strømfjord med personal om fyra man och sex ton utrustning. Ombord var även flygarna Bert Hassell och Parker Cramer samt deras mekaniker Elmer Etes.
I gryningen den 5 september vaknade männen ombord av ett våldsamt skakande och ett krasande oväsen. I en hastighet av sex knop hade båten gått på ett grund. Man kom snart av grundet, bara för att inse att fartyget tog in vatten och höll på att sjunka. Det började ryka från motorn, och kaptenen körde båten så hårt det gick in mot land för att hitta någonstans att stranda den. Han lyckades klämma in den mellan två klippor, och där satt den sedan stadigt.
Man hittade en lämplig klippavsats, och med hjälp av en jolle hjälptes alla ombord åt att lasta av forskningsutrustning och packning från fartyget. När solen sedan gick upp satt hela sällskapet kring en eld och värmde sig med soppa, omgivna av bråte, och gratulerade varandra till att man i alla fall hade klarat sig skapligt, med tält, sängutrustning och tillräckligt med mat för några dagar.
Skeppet hade inte ens kommit ut ur Søndre Strømfjord, men man visste att ungefär 4 mil söderut låg den lilla fiskebyn Kangaamiut. Man beslutade att skicka två ur inuitbesättningen, som kände kusten väl, mot Kangaamiut med jollen, med en önskan om att inuitbyns överhuvud skulle skicka en motorbåt till deras räddning.
Dagen gick, så även nästa. På tredje dagens förmiddag skickades en av inuiterna i sällskapet ut på jakt, och en av forskarna fick fiska för att de inte skulle bli utan mat. Plötsligt fick de strandsatta syn på en båt som var på väg uppför fjorden. Det var Nipisak som sänts från samhället Sukkertoppen, numera Maniitsoq, i närheten av där Hassells plan The Greater Rockford landat. Nipisak hade med sig både mat och dricka. I kvällningen den 7 september nådde sällskapet Kangaamiut.
På morgonen dagen efter gav man sig av till Sukkertoppen, dit man kom vid lunchtid. Man fick behålla Nipisak, och fick också en ny inuitbesättning. Den nye skepparen kände väl till de förrädiska vattnen och grunden de 20 milen man hade kvar av den grönländska västkusten. Man verkar inte ha haft någon bestämd plan för hur man skulle ta sig tillbaka till USA, och båtförbindelserna mellan USA och Grönland var sällsynta. Man hoppades dock nå Godthåb i tid för att kunna hinna med fartyget Disko, som skulle avgå mot Danmark.
Motorn på Nipisak visade sig snart krångla, och man fick ankra för att gå igenom den. Det var sent på eftermiddagen den 8 september när man äntligen kunde fara vidare. Skepparen beslutade att de skulle gå utomskärs för att komma undan grunden, för att senare hitta en hamn att ankra i för natten. Utomskärs gick det dock så höga dyningar att man inte kom inåt igen, och motorn fick gå för full maskin hela natten för att parera dem. De hade hamnat i ytterligare en mardröm, där kaptenen fick läsa sjökortet med ficklampa i natten och orientera sig med kompass. Strax före gryningen hamnade de i skummet runt ett grund, men en hög våg svepte dem över grundet utan att båten gick på det.
När de väl kom fram till Godthåb den 10 september var Disko just på väg att ge sig av. I hamnen låg dock ångfartyget Fulton, som man kunde få resa vidare med under förutsättning att man kunde stå för sin egen kost. Fulton skulle gå med last via Ivittuut på Grönland och Reykjavik på Island till Köpenhamn. Resan till Reykjavik gick bra, förutom en förskjutning i lasten av kryolit man hade ombord. Bert och de andra passagerarna hjälpte besättningen att få tillbaka lasten på plats. Efter att ha blivit mottagna som kungligheter i Reykjavik gick resan vidare mot Danmark och Köpenhamn.
Professor Hobbs rapporterade till The New York Times och Chicago Tribune att de hade det mycket komfortabelt ombord. Vad han inte nämnde var att han hade fått kaptenshytten medan de övriga i sällskapet fick sova så gott de kunde i sina sovsäckar, och att vädret var hårt under delar av sträckan.
Den 26 september var så Fulton med Bert Hassel och Parker Cramer framme i Köpenhamn.
Fortsättning följer den 26 september…
Detta blogginlägg är till största delen baserat på William Hobbs rapport till The New York Times och Chicago Tribune, ”Flyers off for Denmark after Arctic Mishaps”, som publicerades i Chicago Tribune den 14 september 1928.
Idag är det den 3 september, och för 88 år sedan, den 3 september 1928, fick världen veta att Bert Hassell och Parker Cramer återfunnits på Grönland.
The New York Times hade stått i radiokontakt med forskningsstation på Mount Evans vid Søndre Strømfjord två gånger om dagen sedan planet med Bert och Parker försvunnit, för att höra efter om de kommit tillbaka. På kvällen söndagen den 2 september kunde professor William Hobbs meddela att de två flygarna hade kommit till basen, oskadda. Av en slump befann sig Parkers bror i New York efter att ha bett regeringen skicka plan från försvaret till Grönland för att leta efter piloterna, men hade fått ett negativt besked därifrån. Han kom upp till The New York Times redaktion och fick höra nyheten att hans bror och Bert hittats direkt.
Radioamatörer i flygaressens hemstad Rockford, Illinois, var de första som snappade upp nyheten där, och spred snabbt ordet i staden. På teatrar avbröt man föreställningarna för att meddela publiken den glada nyheten, och fick vänta flera minuter på att ta upp föreställningen igen medan publiken jublade. En del lämnade föreställningarna och gick ut på gatan för att fira med övriga Rockfordbor. Ute på sta’n var det fullt oväsen. Fabriksvisslor, sirener, tågvisslor, bilhorn, ja allt som kunde ge ljud ifrån sig gjorde det. Det var den på förhand uppgjorda signalen om att Bert och Parker var återfunna, oskadda. Firandet rapporterades endast kunna jämföras med det i samband med vapenstilleståndet vid Första världskrigets slut, tio år tidigare. Bert Hassels fru Rosalie och två av deras tre små barn anlände till lokaltidningen Rockford Morning Star. Med tårar av lättnad och glädje i ögonen utbrast hon att ”Jag hade haft hoppet uppe om de så hade varit borta ett år!”, men de senaste dagarna hade hon trots allt varit på gränsen till nervsammanbrott. Ute på gatan fortsatte firandet. Tusentals människor trängdes med varandra, obekanta personer kramades eller dunkade varandra i ryggen, hattar kastades i luften och man jublade åt den glada nyheten.
På måndagen deklarerade borgmästaren i Rockford, Bert Allen, att dagen då Hassel och Cramer återvände till staden skulle bli en lokal helgdag. När den skulle infalla visste man dock ännu inte, men när flygarna väl kom tillbaka skulle man ställa till med den största festen i stadens historia. På kvällen fortsatte firandet i Rockford med att folk tände stora brasor. Man samlades också utanför familjen Hassells hus för att dela glädjen med Rosalie och barnen.
Efter den första ordentliga natten sömn på två veckor stod Bert i radiokontakt med The New York Times över en dålig ledning, och berättade att planet, The Greater Rockford, landat säkert ungefär 10-15 mil från forskningsexpeditionen, och att det då varit oskatt. Dock hade hårda vindar dragit in strax efteråt, så det kunde ha blivit sönderslaget i efterhand. Sedan frågade han också om båtförbindelser till Grönland, och skickade en hälsning till sin fru att han hoppades att de snart skulle ses. Därpå hörde Bert av sig till Rockfords handelskammare, som hade hjälpt till att finansiera äventyret, och frågade hur de skulle göra med resten av resan till Stockhom. ”Det är upp till er att bedöma”, blev svaret. Bert och Parker sände också ett par meddelanden till styret på Grönland och Danmarks regering, där de tackade för deras insatser i sökandet efter dem.
Parker Cramer, William Hobbs och Bert Hassell. Ur Midway Village Museums samlingar, Rockford, Illinois, USA.
Båtförbindelser, ja, hur skulle nu Bert och Parker ta sig tillbaka till USA? Ganska snart stod det klart att de skulle ta följe med forskningsexpeditionen, som höll på att packas ihop. All utrustning stuvades ombord på motorslupen Nakuak, som det grönländska styret hade ställt till förfogande. Nakuak sägs betyda ”Sjunkande sten” på grönländska, vilket skulle visa sig vara ett olycksbådande namn. Den 4 september avgick båten söderut mot Grönlands huvudstad Godthåb, numera Nuuk.
Idag är det den 2 september, och för 88 år sedan, den 2 september 1928, hade Bert ”Fish” Hassell och Parker ”Shorty” Cramer fullständigt tappat både orken och geisten.
Bert och Parker hade kommit fram till vad de trodde var Søndre Strømfjord, och efter att ha vandrat upp och ner längs stranden under en timme kunde konstatera att det inte fanns någon möjlighet att kontakta civilisationen. Det började dessutom bli ont om tid: den 4 eller 5 september skulle professor Hobbs expedition, som var deras mål, packa ihop och lämna Grönland. De kunde inte ta sig över vattnet, det skulle inte gå att vandra runt Søndre Strømfjord, och de skulle inte överleva vintern där de var. De var inte ens säkra på om de skulle överleva en vecka till. Det fanns ingenting de kunde göra åt sin situation, och de beslöt att stanna där de var.
Som om det inte var illa nog blev de nu dessutom anfallna av myggor. Myggorna hade inte funnits över glaciären eller i bergen, men här, vid maderna runt Søndre Strømfjord, trivdes de. De anföll i svärmar, och flygarna fick dem i sina ögon, munnar, näsor och öron. De drog sina luvor tätt över huvudena och knöt näsdukar framför ansiktena, men myggorna fortsatte att sticka på händer, handleder och ben. Bert och Parker började dra ihop material till ett bål, för att hålla dem på avstånd. Tändstickorna hade klarat sig bra, och snart sprakade en stor brasa. Där stod de i röken, och begrundade sin situation. De bestämde sig för att göra ett sista försök att påkalla uppmärksamhet. När det blev helt mörkt skulle de skjuta de sista nödraketerna i luften och dra igång det värsta fyrverkeri Grönland någonsin skådat. Men tänk om något hänt på expeditionen, så att forskarna redan rest därifrån?
Bert var modstulen, men Parker hade piggnat till igen. Han gick omkring och samlade grenar till brasan, och spanade ut över vattnet då och då. Rätt var det var ropade han: ”Hallå Fish, jag ser ett segel – faktiskt, ett segel!” Bert, som sedan flera dagar var van vid att både han själv och Shorty hallucinerade till och från, trodde honom inte. ”Det är bara isberg”, muttrade han. ”Men har du någonsin sett ett isberg flyta motströms?!”, svarade Parker. Och faktiskt, där långt ute i fjorden såg de ett segel! Det var dock så långt borta att de inte kunde skönja själva båten. De började båda ropa ut i vinden, som tog med sig deras röster långt innan de nått något öra. Parker tog upp geväret och sköt några skott, men seglet fortsatte stadigt sin färd tills det försvann utom synhåll.
De tittade på varandra och undrade om de verkligen hade sett ett segel. Eller var det ytterligare en hallucination? Om det varit en båt, kan någon ha hört deras skott?
De satte sig kring elden igen och väntade på att mörkret skulle falla. Bert hade aldrig varit så missmodig tidigare, och sinnesstämningen var långt nere i stövlarna. Mer än så här kunde inte två outrustade personer göra i den nordliga, hjärtlösa och oförsonliga miljön. Om ingen såg deras sista show skulle det sista han hörde i livet bli vågbruset blandat med myggsurret. Och det där andra ljudet som hummade i bakgrunden. Som bara växte sig högre. Plötsligt ryckte de båda till och tittade upp. Det där extra ljudet…kunde det vara…men inte…en utombordare! Aldrig tidigare hade de blivit så glada över ljudet av en tvåtaktare! De rusade till den högsta punkten i närheten och spanade ut över fjorden. Där såg de den vackraste syn de någonsin sett. En liten båt som försiktigt undvik isen men ändå stävade mot dem genom vågorna. Och i den stod två män som vinkade och ropade. De var räddade!
En av männen i båten var Elmer Etes, mekanikern från Rockford som inte fått plats i planet utan fått ta sig sjövägen till forskningsbasen. Den andre var Duncan Stewart, en av forskarna. De hade med sig mat till de två flygarna: pemmican med katrinplommon, konserverade persikor och kaffe. Fish och Shorty tryckte i sig maten. För Shorty gick det alldeles för fort för att hans tomma mage skulle kunna behålla det. Han lät sig dock inte nedlåtas av det lilla missödet, utan var sitt gamla krya och muntra jag igen. Febern var som bortblåst.
Elmer och Duncan berättade att seglet de sett tillhörde några inuiter, som varit ute i sin umiak och fiskat och jagat säl. De hade sett elden, men inte låtit det bekomma deras färd utan stannat till vid polarexpeditionen och kort meddelat att de sett ”Vita mäns rök på andra sidan fjorden.” Professor Hobbs hade inte trott dem, utan avfärdat det som grönländarfantasier. Men Elmer och Duncan hade inte gett upp utan sprungit ner till stranden med lite förnödenheter och extra bränsle. De hade sagt till de övriga att de kanske skulle vara borta hela natten, tagit sikte på dit inuiterna pekat, och gett sig ut på vattnet.
De berättade också att Professor Hobbs hade stått i regelbunden radiokontakt med The New York Times, som hade anropat två gånger om dagen för att höra efter om Bert och Parker hade synts till.
När mörkret föll mojnade vinden, och de fyra männen gav sig ut över vattnet i den lilla båten. När de närmade sig andra sidan tog Elmer fram en ficklampa och blinkade till Ralph Belknap, en av medlemmarna i expeditionen, som väntade på stranden: ”Hassell och Cramer säkra i båten med oss.”. Ralf skickade vidare meddelandet till radiostationen en halvmil längre bort, som skickade meddelandet vidare till The New York Times innan männen kommit iland. Därifrån kontaktades lokaltidningen The Rockford Morning Star, som i sin tur ringde Berts fru, Rosalie.
Parker Cramer, Elmer Etes, Duncan Stewart och Bert Hassell efter räddningen. Elmer håller utombordsmotorn från båten de använde för att plocka upp flygaressen med. Ur Midway Village Museums samlingar, Rockford, Illinois, USA.
Väl i land fick Bert och Parker festa på soppa och renstek, och kunde mätta och belåtna tryggt krypa ner i varma och torra sovsäckar för att få den skönaste sömn de fått på Grönland.
Men äventyret var inte slut med det… Fortsättning följer den 3 september.
