Roots & Branches — Bloggen

Idag är det den 25 juni, och för 129 år sedan, midsommardagen 1888, brann nästan hela Sundsvall ner. Och Umeå. Och Lilla Edet.

Försommaren 1888 hade varit torr i stora delar av landet. Vid Hushållningssällskapets mätstation utanför Umeå hade inte en enda millimeter regn mätts upp i juni, medan de meteorologiska observationerna i Tidning för Wenersborgs stad och län hade rapporterat om 46,9 mm fram till midsommar, varav tre fjärdedelar fallit den 4-5 juni. Redan klockan 8 på morgonen den 25 juni var det 23,6 grader i Vänersborg. Utmed norrlandskusten rådde det dessutom stark vind. På flera olika platser i landet rasade skogsbränder.

Det verkar som att det var en gnista från ångslupen Selånger, som stävade upp genom Sundsvall på Selångersån, som fångades av vinden och fick fäste i ett brygghus. Branden började vid 12-tiden på dagen, och i vad Tidning för Wenersborgs stad och län rapporterades som ”den orkanliknande stormen”, for gnistor över hela staden. Detta gjorde att det ett par timmar senare brann i två ändar av staden, medan mellanliggande gårdar då fortfarande hade klarat sig. Det dröjde dock inte länge innan kyrkan, mitt emellan brandhärdarna, också fattade eld, och framemot eftermiddagen stod Enskilda banken, apoteket och Hôtel du Nord i full låga. På kvällen brann alla magasinen utefter södra stranden och hela övriga staden söder om ån, men järnvägsstationen hade klarat sig. Hettan förstörde brandredskapen, och vattenledningen slutade fungera vid 18-tiden; ”Den hade blifvit alldeles läns.”

Dagen efter skickades ett telegram från Sundsvall till trafikstyrelsen med följande meddelande:

”Eldsvådan synes nu begränsad, sedan Sundsvalls stad i det närmaste är med jorden jämnad. Förutom stadsdelarne Stenhammaren och Norrmalm finnas i den egentliga staden norr om järnvägsspåret endast kvar skolhuset, båda bryggerierna i västligaste änden af staden, fattighuset äfvensom fängelset, som dock till en del antändts, samt båda järnvägsstationerna. […] [A]lla äro uttröttade och likgiltiga. Många olyckor och spilda människolif omtalas.”

Landshövding Ryding, som anlänt till Sundsvall mitt i natten, skickade ett telegram till civilministern, som lydde:

”En gräslig syn. Endast skolhuset, cellfängelset, järnvägsstationerna, Norrmalm, Stenhammaren, bryggerierna, fattighuset ännu kvarstående. Eljest hela staden nedbrunnen. Kanske närmare 9,000 personer husvilla. Var god ombestyr tält, lifsmedel, pengar jämte 100 sappörer*. Kunna kanske hitkomma med morgondagens bantåg eller ångbåt. Flera människor sägas ha omkommit. Två lik förda till lasarettet. Sammanträde kl. 12 idag.”

Kyrkan, rådhuset, telegrafen, posthuset, apoteket, ångkvarnen, gasverket, alla banker, butiker och varulager låg i aska.

Kungen hölls informerad om branden genom telegram, och bestämde sig för att resa till Sundsvall. Ett extratåg beställdes, och tillsammans med medlemmar ur regeringen och några myndighetschefer samt en av Dagens Nyheters journalister reste kungen norrut. Med på tåget fanns också 70 tält och 500 uppsättningar sängkläder. Drottningen, å sin sida, skickade med 200 buteljer vin ”att ställas till den i Sundsvall bildade nödhjälpskommitténs förfogande.”

Även i Umeå blåste det stormstyrka på midsommardagen. Redan på morgonen uppstod en brand i ett sågverk i Holmsund, ett par mil söder om Umeå, och hela samhället brann ner, så när som på telegrafstationen. Ungefär samtidigt som branden i Sundsvall startade, började det brinna på vinden till ett bryggeri i Umeå, där man förvarade torr säv och kork. Trots snabbt agerande lyckades man inte bemästra elden, och brinnande takspån började flyga över staden. Elden spred sig i de västra delarna av staden och utmed älven, och skar av vattentillförseln till brandsprutorna. Brinnande flagor förde elden till Ön och ett par skeppsvarv på andra sidan älven. Länsresidenset, rådhuset, apoteket, telegrafen, posten, tullkammaren och sparbanken förstördes, liksom alla magasin där förnödenheter förvarades. Mer än 2 500 av stadens 3 000 invånare blev hemlösa, men ingen människa omkom.

Vid halv tvåtiden på eftermiddagen, strax efter att bränderna i Sundsvall och Umeå tagit fart, utbröt brand hos en bagare i Lilla Edet. Några gnistor från bakugnen föll ner och antände hyvelspån som låg på golvet i bageriet. Orten vid Göta Älv hade vid den här tiden omkring 1 800 invånare. Tidning för Wenersborgs stad och län lämnade följande dramatiska rapport:

”Under rådande blåst spred sig elden med förfärande hastighet till samtlige hus på bägge sidor om Storgatan, som snart var ett enda eldhaf. Ehuru man hade vatten snart sagdt ända inpå sig, bedrefs släckningsarbetet lamt, enär brandattiraljen var i hög grad otidsenlig och otillräcklig. Platsens bästa spruta lär hafva brunnit inne. Från främmande håll kunde ingen hjälp erhållas; man telegraferade visserligen till Göteborg med begäran om sådan, men vederbörande ansågo platsen vara för långt aflägsen för att våga skicka bort brandredskapen. Elden rasade ända till kl. 2 natten till i tisdags. Inalles lades 76 hus i aska. […] Pappersbruket räddades.”

Bland de fastigheter som brann ner i Lilla Edet fanns gästgivaregården, apoteket, postkontoret och ett garveri. Telegrafstationen förstördes vid sjutiden på måndagskvällen, och därmed bröts förbindelsen med omvärlden. 800-900 personer förlorade sina hem. Förutom pappersbruket blev endast några fastigheter i utkanterna av orten räddade. Gemensamt med Umeå var att stora träd hejdade eldens framfart där. I Umeå skulle man vid stadens återuppbyggnad komma att plantera björkar som skydd mot brandspridning. I Sundsvall blev konsekvensen att man byggde upp staden i sten. I Sundsvall blev fem personer eldens offer, medan inga personer omkom i Umeå och Lilla Edet.

*Sappör: ingenjörssoldat med uppgift att utföra befästningsarbeten eller röjningsarbeten och dylikt för att underlätta eller förbereda de stridande förbandens framryckning. (Källa: SAOB).

Källor:

Tidning för Wenersborgs stad och län 1888-06-28
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sundsvallsbranden
https://sv.wikipedia.org/wiki/Stadsbranden_i_Umeå
http://www.allehanda.se/kultur/bocker/den-fruktansvarda-branden-i-sundsvall

Idag är det den 16 juni, och för 229 år sedan, den 16 juni 1788, fann båtsman Malört i När socken ingen annan utväg på sin situation än att ta ett rep med sig till närmaste björk.

”Den 16. Junii var den beklagelige dagen, då ordin[arie] Krono-Båtsmannen Per Larsson Malört, som bodde vid vägen åt Nybro på Gangvide grund, men hade sin Rote i Stenkumla, om morgonen, medan hustrun var borta at mjölka sin ko, hängde sig i en björk uti Gangvide enge, ett litet stenkast från stugdören. Den 19 besicktigades han af Herr Doctor Hjort, och samma dag skedde undersökning på Tinget (el vid skogs?) om Malörten, som af rackaren nederskars och begrofs på samma ställe, hvaräst han hängt sig. Han var född här i När 1741 d[en] 11 Jun[i] och således 47 år gammal. N[ota] B[ene] 1787 blef han upfordrad at göra tjänst; men då köpte sig fri. I år eller i våras likaledes: hvartil, såsom det sades, han användt hela innevarande årets lön. Det oacktadt blef han nu ånyo på det strängaste upbådad til tjänstgöring. At nu utrusta sig själf, hade han ingen förmögenhet. Et hinc illa’ lacrima’, zelotypia uxoris comitatae.”

Vilket dilemma han hade hamnat i! Någonting gjorde det omöjligt för honom att tjänstgöra när han fick inkallelsen. Året innan hade han haft medel att köpa sig fri från tjänstgöringen, och när en ny inkallelse kom under våren skrapade han ihop hela sin årslön och betalade återigen för att slippa dra ut i kronans tjänst. När en tredje inkallelse kom hade han fortfarande samma skäl till att inte tjänstgöra, men inga pengar att köpa sig fri med, och ingen möjlighet att utrusta sig.

Och hans stackars hustru, som möttes av den förfärliga synen när hon kom hem från morgonmjölkningen. Som fick leva med att se den där eländiga björken utanför stugknuten varje dag i fortsättningen, under vilken makens grav fanns till en evig påminnelse om hans vånda och dess konsekvenser.

Härav dessa tårar.