Roots & Branches — Bloggen

Idag är det den 26 juni, och för 130 år sedan, den 26 juni 1888, publicerades ett antal råd vid bad i öppen sjö i tidningen Norra Skåne. Artikeln är osignerad, och varifrån råden kommer, varför man ska följa dem eller vad som händer om man inte följer dem framgår inte.

Några regler att följa vid bad i öppen sjö

Då tiden för badning i öppna sjön nu är inne, torde några råd med afseende derpå ej anses ur vägen.

Hvilken temperatur skall vattnet hunnit antaga för att man utan fara må kunna bada deri?
Detta beror helt och hållet på individuella förhållanden. Friska och starka personer, unga såväl som äldre, kunna begynna sina sommarbad redan då, när vattnets värmegrad uppgår till 12° – 14° C. Dock bör badet de första gångerna inskränka sig till en hastig neddoppning och några simtag – alltsammans undangjort på ½ – 1 minut.

För svagare naturer må den regel gälla, att vattentemperaturen skall hafva uppgått till 18° – 20° C.

Huru länge skall badet räcka?
De flesta anse, att ett sjöbad är desto verksammare, ju längre det tages. Detta är ett fullkomligt misstag. Den egendomliga, nervstärkande och uppfriskande verkan, som ett flod- eller sjöbad medför beror just derpå, att man ej ligger länge uti vattnet. Mer än 5 minuter bör detta ej ske; 1 – 2 minuter äro enligt vår åsigt i många fall tillräckliga. Särskildt gäller detta om fruntimmer och flickor, som lida af bleksot, ty deras svaghet och trötthet ökas ovillkorligen genom ett förlängdt kallbad, i synnerhet om, såsom ej sällan sker, långa simturer härunder företages.

Såsom allmänt gällande torde äfven följande punkter böra till beaktande framhållas:

Gå aldrig frusen i badet, utan laga alltid, att kroppstemperaturen genom föregående rörelse eller genom att sitta en stund i solskenet, är normal. Att svettig gå ut i vattnet gör alls ingenting, men iakttag noggrant, att andhemtning, och hjertverksamhet genom den föregående kroppsrörelsen ej äro uppdrifna till onaturlig grad. Skulle så vara förhållandet, bör man dröja en liten stund och öfverhöljd afvakta en lämplig tidpunkt. Det samma gäller likaledes, om man ämnar taga en kall dusch.

Låt afklädningen hastigt gå för sig, och badet följa omedelbart derpå, medan ännu känslan af ett öfvermått i kroppsvärme är för handen.

Alla rörelser i vattnet skola ske kraftigt, men lugnt. Detta böra i synnerhet de ihågkomma, som lida af hjertklappning och svagt bröst.

Hufvudet bör, framförallt i stark solvärme, då och då blötas.

Efter badet tages alltid en kortare promenad i fria luften.

Lämpligaste tidpunkten för sjöbad är, då luften kännes som mest uppvärmd, d. v. s. vid pass kl. 1 – 3 e. m.

Låt ej ett bad följa på ett annat, innan verkan af det föregående gått öfver (således åtminstone 2 timmar passerat*) och bada aldrig efter starkare måltid, förrän ett par timmar förflutit.

 

*Mer än två gånger om dagen, och det endast på särdeles varma sommardagar, bör man icke bada. Detta är någonting, som vårt yngre slägte ej plägar iakttaga, men hvartill genom öfvertygande skäl eller magtspråk skulle förmås.

Badvettsregler finns förvisso fortfarande, numera förmedlade av Svenska Livräddningssällskapet, som räknar upp följande råd:

BADVETT – berättar hur du lär dig att känna frihet och trygghet vid badplatser

• Bada alltid tillsammans med någon.
• Simma längs med stranden.
• Hoppa eller dyk inte på okänt vatten.
• Knuffa aldrig i eller håll fast någon i vattnet.
• Simma inte under bryggor och hoppställningar.
• Spring inte på bassängkant eller brygga – du kan halka.
• Ropa bara på hjälp om du är i nöd.
• Undvik uppblåsbara leksaker i öppet vatten.
• Lek inte med livräddningsmaterial.
• Ha alltid något mellan dig och den nödställde, ”den förlängda armen”.
• Meddela alltid var någonstans ni ska bada och när ni tänker komma tillbaka.
• Undvik solens starka strålar mitt på dagen.

Värt att notera är att i inget fall är råden från 1888 och råden från 2018 överlappande. I ett fall till och med motstridiga: 1888 var lämpligaste tiden för ett sjöbad mellan kl 13 och 15, 2018 ska man undvika solens strålar vid just den tiden. Noterbart är även att den gamla myten om att inte bada direkt efter en måltid, ”för att man kan få kramp”, fanns redan 1888.

Säkerligen hade badaren 1888 haft större nytta av de moderna badråden. Enligt SCB:s Bidrag till Sveriges Officiella Statistik för år 1888, drunknade 956 personer det året, vilket i och för sig var en förbättring jämfört med de fem tidigare åren, då snittet legat på drygt 1 100 drunkningsfall per år. I en befolkning på knappt 4 750 000 personer, som Sverige hade 1888, ger 1 100 drunkningsfall per år 23 drunknade per 100 000 invånare. Detta kan jämföras med dagens siffror, där enligt Svenska Livräddningssällskapet 92 personer drunknade 2017, vilket med en drygt dubbelt så stor befolkning som 1888 ger 0,9 drunknade per 100 000 invånare. 1888 drunknade med andra ord mer än 20 gånger så många personer som 2017. Orsaken till detta var bland annat att simkunnigheten var så låg. Svenska Livräddningssällskapet berättar om en undersökning från 1899 där man tog reda på simkunnigheten bland landets skolungdom. Undersökningen visade att endast 12% av dessa kunde simma. 2010 låg simkunnigheten på drygt 90% bland landets femteklassare, enligt uppgift från Skolverket, och enligt läroplanen ska skolan se till att alla elever i årskurs 6 kan simma.

Var tid har sin sanning, även när det gäller badvett. Ett råd torde dock vara tidlöst: Simma lugnt!

Idag är det den 2 juni, och för 267 år sedan, den 2 juni 1751, fick den unge smeden Per Nilsson från Kävlinge genomgå uppenbar kyrkoplikt för att ha ingått ett förbund med Satan. Ett förbund, som han hade skrivit med sitt eget blod.

Prästen i Kävlinge skriver i kyrkoboken om den förskräckliga händelsen. Per Nilsson var son till en smed, och hade lärt sig sin faders hantverk. Våren 1751 var han 23 år, nygift med en piga från Östra Strö socken, och för tillfället boende i Stora Harrie. Under påskhelgen hade han dock gått hem till Kävlinge för att besöka sina föräldrar. På söndagen, när hans far, smeden Nils Wilhelmsson, som vanligt var borta i gästgivaregården på besök, tog Per fram ett ark, och skar ett snitt i det ”fremsta fingret på vänstra handen”. Han doppade pennan i blodet, och författade: ”Jag tilskrifwer detta Fahn med min[sic!] egen blod, om tu kan skaffa mig pgr, så lofvar iag tig igien min Siel och anda, när iag dör, om tu wille sienka mig till pgr så länge jag lefver”. Med andra ord, om Fan såg till så att han hade pengar under resten av sitt liv, skulle Per offra sin själ till honom när han dog.

När solen gick ner samma kväll, tog Per lappen med sig och gick till kyrkan. Där placerade han lappen mellan två stenar vid vapenhusdörren, dit han tänkte att Satan skulle komma under natten och hitta den. På måndagmorgonen låg dock lappen kvar, och några män som hade ärende till kyrkan hittade den. De visade lappen för klockaren, Johan Willroth, som i sin tur tog med den till prästen. Prästen läste lappen och blev förskräckt, då han kunde konstatera att alla i socknen hade tagit nattvard som de förväntades, och ändå skulle ”denna usla syndare” alltså finnas bland dem. Han frågade klockaren om han visste något mer om händelsen, och klockaren svarade att han kvällen innan hade sett Per Nilsson stå vid kyrkodörren. Mer visste han inte, men han kände dock till att Per hade begett sig till Västra Karleby, dit han hade tänkt flytta.

Prästen tog då klockaren med sig och reste genast till Västra Karleby, där de styrde kosan mot Prästgården. Väl där kallade de till sig Per, som efter förmaningar bekände sitt brott.

Vid det urtima ting som sedan följde dömdes Per, enligt §9 i Kongl. Maj:ts förnyade Stadga om Eder och Sabbatsbrott från 1687, till att mista sitt liv. Domen överklagades dock till Hovrätten, där den mildrades till 20 par spö och uppenbar kyrkoplikt. Det var den som ägde rum den 2 juni, söndagen efter Trefaldighet.

Uppenbar kyrkoplikt innebar att Per fick gå upp på kyrkans pliktpall under gudstjänsten, och inför församlingen erkänna sin skuld och betyga sin ånger. Han fick sedan förlåtelse och återupptogs i församlingen, vilket var ett krav för att han i fortsättningen skulle få ta emot nattvarden.

Det sades att Per hade tagit intryck och fått inspiration av en skräddare Ynsell, som några år tidigare hade blivit gripen för samma gärning och förd under arrest genom Kävlinge till fästningen.

Prästen avslutar sin redogörelse med ”Gud nådel[igen] bevara hvar och en!”