Idag är det den 30 juli, och i vår serie om dr Christian August Strubes råd på Nödhjelps-Taflan från 1800 kallt, har vi kommit fram till det fjärde och sista kapitlet: hur man behandlar misstänkt dödfödda barn. Känsliga läsare varnas, och har du eller någon närstående drabbats av att förlora ett barn, ska du nog sluta läsa här och surfa vidare till något roligare.
Om du skulle råka ut för en förlossning utanför sjukhuset, FÖLJ INTE RÅDEN FRÅN 1700-TALET! RING 112 OCH KALLA PÅ AMBULANS, OCH RING SEDAN FÖRLOSSNINGSAVDELNINGEN OCH FÅ RÅD OCH GUIDNING AV EN BARNMORSKA.
Huru man behandlar nyfödda, efter utseende, döda Barn.
Rensa munnen från slem, reta tungan och munnen med lite salt.
Et ljumt bad, skärpt med win eller bränwin.
Wefta frisk luft til barnet.
Spruta från afstånd med någon styrka kallt watten på hjertgropen. Efter hwarje sprutning, låter man barnet hwila litet, och gnider derpå ryggraden, hjertgropen och låren lindrigt med warma dukar eller flanell, doppade i bränwin eller win, skakar det sackta hit och dit, slår det med flathanden på bakänden; borstar ryggrad och fotblad, och retar huden i näsan med en pennfjäder.
Håll krossad rödlök eller hwitlök, eller Salmiac-Spiritus, Stink-Spiritus, under näsan; häll twå til tre droppar smärtstillande Spiritus eller win i barnet.
Klistir(*) af salt, watten och olja.
Lifstecken: En liten rörelse i kekarne, läpparnes rodnande, ögonens upslående, bröstets höjning, suckande, qwidande. Man må ej hålla et barn för dödt, för det at dödstecken wisa sig och barnbecket afgår.
(*klistir = lavemang)
Om någon skulle behandla ett barn enligt dr Strubes råd idag, hade denne blivit anmäld både till IVO och för barnmisshandel.
Dr Strubes råd var säkert skrivna i all välmening, så man får iallafall ge honom en eloge för hans goda vilja, hur makabra några av hans råd än ter sig idag. Han ska också ha all heder för att han inte ger upp. Överst i dokumentet finns ”Några Hufwud-Regler”, och den femte och sista är att ”Man måste til det minsta fortfara med hjelpen i sex timmar, och ej hwila förr än menniskan fullkomligen lefwer.” Som avslutning på Nödhjelps-Taflan står att:
”Menniskan är ej werkligen död, förr än tecken till förruttnelse inställa sig. Många menniskor, som man hållit för döda, hafwa efter lång tid återwunnit lifwet, eller omkommit ömkeligen i grafwen.”
Idag är det den 23 juli, och i vår serie om hur man räddade livet på folk vid det förr-förr-förra sekelskiftet, har vi idag kommit fram till hur man återupplivar någon som hängt sig. Känsliga läsare varnas redan nu, och har någon närstående tagit livet av sig ska du nog sluta läsa här och surfa vidare till något roligare!
Det är alltså den tyske Dr Christian August Strubes råd på Nödhjelps-Taflan från 1800 vi går igenom.
Innan vi börjar med kapitel III, är ytterligare en varning på plats. Dr Strubes råd är långt över 200 år gamla; FÖLJ DEM INTE! STÖTER DU PÅ NÅGON SOM HÄNGER I EN SNARA, TA OMEDELBART NER PERSONEN OCH PÅBÖRJA OMGÅENDE MODERN HJÄRT-LUNGRÄDDNING!
Hwem som ser en hängd, det ware wän eller owän, och ej genast utan dröjsmål nedskär honom, gör stor synd (undantagandes då han blifwit hängd på Öfwerhetens befallning.) Men nedtag honom warsamt, at han ej må falla för hårdt på jorden.
Såsnart han ligger, måste man genast lossna repet och alla kläder som trycka, t. ex. halsduk, wäst, byxlining, strumpband, lifstycke.
Lämna honom i friska luften, eller för honom i en swal, ej fucktig stuga.
Bär honom warsamt, så at hufwud och bröst ligga högre än fötterna.
Lägg honom litet på högra sidan, så at han ligger uprätt med bröst och hufwud.
Inweckla honom i warma lakan, dynor eller halm.
Bespräng och twätta ansicktet med kallt watten och ättika. Wefta luft til honom.
Bestryk tinningarne med ättika eller bränwin.
Linda dukar, doppade i warm ättika, brännwin eller linolja, om halsen.
Såsnart hjertat rörer sig, gnider man lidrigt och warsamt ansickte, hals, mage, rygg och fötter, liksom man gör wid drunknade. Man kan äfwen slå warma eller i warm ättika eller bränwin blötta dukar om kroppen; men mun och näsa bli fria.
Sätt honom derunder i et ljumt bad eller fotbad.
När den sjuke kan swälja (men ej förr), så gif honom esomoftast et skedblad kallt watten eller winättika blandad med watten.
För fältskären.
Åderlåtning är på hängda ofta genast nödig, och bör förrättas på samma sätt, som på drunknade, Men man må ej aftappa mycket blod på en gång, utan heldre i flera portioner. Will ej blodet flyta, så gnider man bröstet med yllna, warma eller i warm winättika blötta lappar. Tobaksrök och tobaksklistirer(*) äro i synnerhet skadlige för hängde. Hwad luftinblåsningen angår, gäller det som är sagt om drunknade. Den är här mindre ofta nödig.
(*klistir = lavemang)
Återigen ska det bäras omkring på den olycklige, snarare än att omedelbart hjälpas på plats. Liksom i fallen med den drunknade och den ihjälfrusne ska det baddas med ättika och brännvin. I alla tre fallen ska mer av samma vara hjälpa den nödställde: den drunknade ska sänkas ner i ett bad, den ihjälfrusne ska naken grävas ner i en snödriva, och på den hängde ska dukar lindas runt halsen. Den ihjälfrusne och den hängde slipper dock lavemanget. Medan den drunknade och den ihjälfrusne i bästa fall kan slippa åderlåtningen, är den på den hängde oftast nödvändig. I förbifarten nämns mot slutet att ”inblåsning af Lifs-luft är det säkraste medlet” till räddning av den drunknade och den ihjälfrusne, däremot är det mindre angeläget på den hängde.
Det hade varit intressant att veta hur många som räddades av dr Christian August Strubes råd, och hur många som kunde ha räddats men som gick en för tidig död till mötes på grund av dem.
Nästa gång ska vi avrunda serien med hur man behandlar misstänkt dödfödda barn. Känsliga varnas redan nu.
Idag är det den 16 juli, och i förra blogginlägget beskrevs hur man i slutet av 1700- och början av 1800-talet trodde sig kunna ”återställa lifwet hos en Drunknad”. Den här gången ska vi gå igenom hur doktor Christian Albert Strube ansåg att man skulle rädda en ihjälfrusen, enligt råden på Nödhjelps-Taflan.
Återigen är en liten varning på plats innan vi går vidare:
En förstelnad må ej bringas i warm stuga, ej til elden: deraf dör han ganska säkert. Man må endast småningom uptöa honom, liksom man uptöar frusna äplen. Ihjälfrusna blifwa ofta återkallade til lifwet om de ock warit stelnade i flere dagar.
Bär honom skyndsamt, med hufwudet uprätt, i närmaste hus. För honom til en kall ort. Är intet hus i granskapet, så behåll honom under fri himmel.
Drag eller skär snarare kläderna af honom.
Nedgräf honom efter hela längden i snö, och laga så, at han kommer at ligga något på högra sidan och med uprätt hufwud, och betäck honom sedermera öfwer hela kroppen med en half alen hög snö (ansigtet blir endast fritt). Är ingen snö tilhands, så sätt honom i et kallt bad, eller linda i kallt watten doppade säckar eller dukar omkring kroppen och hufwudet, til dess han blir warm, och lederna låta böja sig. Men gör tillika hwad widare läres, nemligen:
Äro kindbenen ihoptryckta, så gnider man dem, likwäl ej för hårdt, med bränwin, med winättika, eller med snö och is.
Gnid lindrigt hela kroppen, i synnerhet händer och fötter och ryggraden nedåt med snö eller is, eller med dukar doppade i kallt watten. Man blandar något bränwin til det kalla watnet.
Är han därigenom blifwen warm, så aftorka honom, och lägg honom i en säng, hwari twenne andra personer en på hwar sida kunna äfwen lägga sig, för att hålla honom warm. Behåll honom ännu beständigt i en kall stuga.
Beträffande åderlåtningen och luftinblåsningen, så gäller hwad som är sagt om drunknade. Märk: Man bör ej taga bränwin, då man reser i sträng winter. Bränwinet gör en sömnig; förtär heldre warm soppa eller warmt dricka; det är ock nyttigt at gnida in fötterna med talg eler olja. Tag ej för trånga skor eller stöflar på. Sök at röra dig, så mycket du kan; sätt dig ej ned för at hwila. Den som insomnar, stelnar och upwaknar ofta aldrig mera.
Att ytterligare kyla ner en redan förfrusen person verkar absurt. Ändå var det att gnugga den förfrusna kroppsdelen som förespråkades fram till mitten av 1900-talet, och inte förrän 1983 kom doktor Robert L McCauley med de föreskrifter som gäller idag: att snabb uppvärmning i kroppstemperatur är den bästa metoden. Man ska heller inte gnugga det köldskadade området, då det kan leda till vävnadsskador.
Det intressanta med de äldre råden är att de ofta tillskrivs Dominique Jean Larrey, även känd som Baron de Larrey. Han var sin tids störste franske militärkirurg, och deltog i alla Napoleons fälttåg. Han omorganiserade och förbättrade krigssjukvården, och författade flera skrifter inom krigskirurgins område. Han såg till att de skadade soldaterna kom snabbt i vård, och var expert på snabba amputationer, vilket uppskattades av de olyckliga soldaterna då bedövning och narkos saknades.
”Le baron Jean-Dominique Larrey”, målning av Anne-Louis Girodet de Roussy-Trioson. Källa: Wikipedia.
Baron de Larrey sägs ha noterat under krigsvintern 1812, att då soldaterna värmde upp sina förfrusna händer och fötter mot elden på kvällen, för att nästa dag åter förfrysa dem, ledde det till obotliga vävnadsskador. Han började därför istället förespråka den ryska metoden: långsam värmning genom gnuggning med snö och is, eller nedsänkning i kallt vatten.
Då Nödhjelps-Taflan med doktor Christian August Strubes råd är tryckt i Lund 1800, och är en översättning av den åttonde tyska upplagan, bör råden om nedkylning ha varit kända i Västeuropa redan på 1700-talet, långt innan Baron de Larrey började praktisera dem.
Moderna råd vid köldskador hävdar faktiskt, att om förfrysningen är allvarlig och det är långt till medicinsk vård, är det bättre att låta den kalla kroppsdelen förbli kall, tills man når hjälp. Att tina upp en djup köldskada, för att sedan låta den förfrysa igen (till exempel om man är ute i vildmarken) innan man når vård, kan göra skadan värre. Att dra kläderna av någon som varit stel i flera dagar, för att sedan gräva ner stackaren i tre decimeter snö, enligt dr Strubes råd, torde dock vara att gå för långt.
Det är tydligt att Dr Strube i det här kapitlet verkligen följde de råd som var aktuella vid den tiden och mer eller mindre giltiga till mitten av 1900-talet – han var kanske till och med tidigt ute med dem. Och hans sista råd, att inte dricka alkohol, inte ha för trånga skodon, och att röra på sig, kan man skriva under på även idag. Trots det – chansa inte på att det var bättre förr: FÖLJ MODERNA RÅD ANGÅENDE KÖLDSKADOR!
Idag är det den 10 juli, och i förrförra blogginlägget beskrevs ”Några regler att följa vid bad i öppen sjö” från 1888. Noterbart var frånvaron av råd för att undvika drunkning. Omkring ett århundrade tidigare verkar drunkningar dock inte ha varit något större problem. Drunknade personer som inte visat något livstecken på flera timmar kunde lätt återupplivas, genom att man följde Dr Christian August Strubes råd.
För att inga missförstånd ska uppstå är dock en liten varning på sin plats innan vi går vidare:
Uptag en sådan menniska snart och warsamt. Men ställ henne ej på hufwudet, rulla henne ej öfwer ett fat. At skaka henne något och gifwa henne en måttelig rörelse, är likwäl godt. Märk: En menniska kan och måste hjelpas, om hon ock legat några timmar och längre i watnet.
Rena mun och näsa från slem med en lapp, eller med en pennfjäder doppad i olja.
Bringa henne skyndsamt med uprätt hufwud i närmaste hus, men för all ting ej til elden, ej i en warm stuga, ej i dragluft.
Lägg henne något på högra sidan med kroppen sluttande och med hufwudet uprätt.
Drag fort de wåta kläderna af, skär dem af.
Aftorka henne warsamt; men agta dig för at det ringaste gnida henne. Gnidning är i början skadelig.
Weckla warma, torra kläder om henne, eller täcken, dynor, lakan, hö eller halm (ansicktet blir endast fritt); lägg warma, torra, eller i warmt watten doppade dukar omkring bröstet, magen och fötterne. Dukarne böra beständigt upwärmas å nyo. Märk: Man måste i början wärma henne lindrigt, och endast småningom starkare.
Bespräng och bestryk ansicktet och tinningarne, också bak om öronen med ättika, brännwin, win, eller med någon slags Spiritus.
Inspruta något bränwin eller ljum mjölk, ljumt watten eller ljum ättika i ändtarmen, eller sätt henne et klistir(*) af ljumt watten och salt. Märk: Man bör så litet som möjeligt, under hjelpen blotta den drunknade.
Så snart man känner at hjertat börjar röra sig, gnider man kroppen, isynnerhet händer och fötter, ryggraden nedåt, och hjertgropen med warma, torra dukar eller med Flanell, eller med borstar doppade i olja. Piskning med brännässlor är ganska nyttig, den sätter det stelnade blodet i rörelse.
Källa: ArkivDigital: Veddige (N) AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.
Märk: Man måste gnida warsamt, ej för fort eller för hårdt, i synnerhet i början. Det är godt at man därwid sätter den drunknade i et ljumt bad eller fot-bad, hwilkets warma man underhåller genom tilslagit warmt watten. Så snart man tager honom ur badet, måste man efter skedd aftorkning inswepa honom warmt. Märk: Men skulle endast et ganska swagt lif wisa sig, så måste man under det man sackta gnider, också inblåsa luft, och ofta uphöra för et ögonblick, med bägge delarne på en gång, och fortsätta detta så länge tils menniskan kommer til sig.
Waknar den Drunknade, så fortfar man likwäl med lindrig gnidning och upwärmning. Mången som började få lif, dog åter, emedan man för tidigt uphörde med hjelpen.
Kan han swälja (men ej förr), så häller man litet thee, blandadt med ättika, bränwin eller win, uti honom, men småningom och ej mycket på en gång, gifwer honom warmt dricka, eller warm soppa, sätter klistirer af hälften hafresoppa och hälften mjölk. Märk: Man måste utan at hwila åtminstone fortfara med hjelpen i sex timmar, och ej förr uphöra därmed än menneiskan antingen är wid lif, eller ingen räddning är mera möjlig. Mången menniska blir under hjelpen först återkallad til lifwet efter two til tre timmar, ja först efter en half dag.
Wid någre drunknade hade man anwändt alt det som här är beskrifwit, och hwilket man altid måste anwända, ändtligen betäckte man dem öfwer hela kroppen (ansicktet blir fritt) med warm gjödsel, eller med warm aska, eller warm sand, eller warma klier, och lät dem på det wiset ligga någre timmar, och de återfingo lifwet!
Tecken till Lif.
Huden blir småningom mjukare, enkla delar blifwa warma, bröstet rörer sig, man märker en ryckning i ansicktet och i ögonlocken, hjertat börjar at klappa sakta, läpparne och kinderna få färg. Ändtligen följer suckande, höjning af bröstet, hjertklappning, ryckning i fötterna, darrning i hela kroppen, hosta, nysning, skum för munnen, bullrande i tarmarna – Lif.
Märk: Är en menniska drunknad i wintern, och därwid stelnad, så bör man behandla henne som en ihjälfrusen.
Man kan rädda sig från att drunkna, om man håller andan. Man wänje sig i tide hålla andan.
Alla Gossar borde under upsyn lära at simma.
För Badaren eller Fältskären.
Åderlåtning på drunknade är merändels skadlig, likwäl är ansicktet blått, och stå halsådrorne spända, hwilket ganska sällan inträffar, så kan man tappa af den yttre högra halsådern eller af den högra armen, fyra til sex unts blod, men ej mera; såret betäckes, endast med et häftplåster. Tobaks klistirer och starkt luktande saker äro skadlige. Läkaren bör dessutom gifwa ackt på at hjelpmedlen anwändas ricktigt, i synerhet de under No 8 och 9.
Se min korta upgift af räddningsmedlen i hastiga olyckshändelser, til bruk för Fältskärer.
Inblåsningen af luft sker genom munnen, eller om den är tilsluten, genom näsan, medelst en blåsbälg, hwilkens spets man omwecklar med en wåt lapp, och däri wäl fäster et rör. En står wid den Förolyckades hufwud, förer röret genom munnen i matstrupen, trycker med den andra handen lindrigt på den utstående delen af wäderstrupen, (strup-knölar) [och] en annan inblåser derpå luft, och, så ofta den Förolyckades lungor utwidga sig, trycker och stryker han på en gång lindrigt på bröstet, nedifrån upåt, i synnerhet emot wänstra sidan. Man uphörer mellanåt en minut med inblåsningen, til dess hjertat rörer sig. I nödfall kan man inblåsa luft med munnen. Inblåsande af Lifs-luft är det säkraste medlet.
(*klistir = lavemang)
Frågan är om råden någonsin fått en drunknad att återupplivas. Man undrar ju om metoder som lavemang med brännvin eller ljummen ättika, piskning med brännässlor och kroppsinpackning i varm gödsel kunde få en drunknad att vakna till liv av själva chocken av behandlingen? Inblåsning av luft via munnen var ju i och för sig ett steg i rätt riktning, men att köra ner ett rör i strupen och blåsa med bälg, medan en annan person trycker varsamt på adamsäpplet, var kanske inte bästa metoden. Vaknade den drunknade sedan till liv, var det kanske inte te med ättika denne var som mest pigg på just då, framför allt inte i kombination med ett lavemang på havresoppa och mjölk. Inte heller torde ytterligare bad efter att man just blivit uppdragen vara det en mer eller mindre drunknad längtade efter som mest.
Ett lovvärt råd, som även gäller alla töser, är att alla gossar borde under uppsyn lära sig simma. Ett sämre råd är, att man kan rädda sig från att drunkna, om man håller andan.
Idag är det den 9 juli, och i de följande inläggen kommer doktor Christian August Strubes Nödhjelps-Tafla att presenteras. Vi börjar med en introduktion till tavlan, innan vi ger oss in på de konkreta råden.
I husförhörslängden för Veddige åren 1774-1777 finns följande dokument instucket:
Dr Christian August Strubes Nödhjelps-Tafla. Källa: ArkivDigital: Veddige AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.
Nödhjelps-Tafla
för
Drunknade, Ihjälfrusne, Hängde
och för
nyfödda, efter utseende, döda Barn,
af
Docktor Christian August Strube
Det är tryckt i Lund 1800, och uppges vara en översättning efter den åttonde tyska upplagan. Doktor Strube är inte närmare bekant, men runt 1800 gav han också ut skriften Wie können Schwangere sich gesund erhalten, und eine frohe Niederkunft erwarten?, dvs ”Hur kan gravida hålla sig friska, och förvänta en lycklig nedkomst?”. Efter att ha gått igenom hans råd om återupplivning i olika situationer kan nog även gravida vara tacksamma över att han inte längre är i branschen.
Nödhjälpstavlan inleds med en dikt, vars innebörd trots allt får anses som tidlös:
Det är nog at sex eller sju menniskor hjelpa til; för mång hindra hwarandra.
För många af räddningsmedlen böra ej på en gång anwändas, utan ordentligen efter hwarandra, eller med hwarandra, som de äro beskrifna.3
Gnidningen är i början skadelig, och bör ej ske förr än hjertat rörer sig; men man gnide ej för hårdt.
Förrän menniskan kan swälja, bör man ej ingjuta något i hennes mun, följagteligen icke heller Kräkmedel.
Man måste til det minsta fortfara med hjelpen i sex timmar, och ej hwila förr än menniskan fullkomligen lewer.
Ja, det låter ju rimligt. Det där med max sex till sju personer är i synnerhet aktuellt i dagens läge, då folk har börjat prioritera mobilfoton och till och med vara i vägen för räddningstjänsten när de försöker hjälpa nödställda. Köldskador ska inte masseras, då det kan skada vävnaden, men lite massage kan säkert vara trevligt efter hand som man börjar kvickna till i de övriga fallen. Att inte föra in mat och vätska i en medvetslös person, vare sig det är kräkmedel eller ätbart, verkar också vara ett gott råd. Likaså att inte ge upp för tidigt. Så långt allt väl.
Klistirspruta(*), Klistirblåsa, eller någon annan slags Spruta.
Borstar, Lappar, Kläde eller Flanell at gnida med.
(*klistir = lavemang)
Täcken, dynor, lakan, halm och hö fanns säkert i de flesta torpstugor redan vid slutet av 1700-talet. Små rör, knivar, pennfjädrar och blåsbälg…får vi se hur de används. Badkar kan ju ha varit svårt att alltid ha tillhands. Brännvin, ättika och olja…att rengöra sår med, kanske…? Men lavemangsspruta…att återuppliva drunknade, ihjälfrusna, hängda och till synes dödfödda barn med…?
Med början i morgon ska vi se hur de här hjälpmedlen skulle rädda folk till livet i slutet av 1700- och början av 1800-talet, om de så ”legat några timmar och längre i watnet” vid drunkning, ”warit stelnade i flere dagar” vid ihjälfrysning, ”ware wän eller owän” som hängt sig, eller är ”nyfödda, efter utseende, döda Barn”.
Den som har någon anhörig som har råkat ut för de nämnda olyckorna bör kanske överväga att läsa något roligare än de följande fyra inläggen.
