Idag är det den 20 september, och för 153 år sedan, den 20 september 1865, kom den första indikationen om att allt inte stod rätt till med de svenska emigranterna som under sommaren rest till trakten av Richmond, Virginia, där de utlovats, om inte guld och gröna skogar, så rejäl lön och ordentligt boende i en ”wacker liten by” som uppförts för deras skull och döpts till ”Stockholm”.
Missionären A Andreen, vars brev i den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet berättade om det elände många svenska emigranter mötte när de nådde New York, skriver ett nytt brev den 7 september, vilket publiceras i Hemlandet den 20 september. Han berättar om några svenskar som fått hjälp att ta sig till Chicago, och fortsätter: ”I samma sällskap war en man återkommen från Richmond, Virginia, som säger att att swenskarne der behandlas som slafwar, att öfweruppsyningsmannen sitter till häst och drifwer dem, och att de önska komna derifrån så fort de kunna. Tala med honom, och i hans namn warna för den resan i tidn. om, som jag tror, allt är sannt hwad han säger. Mannens namn är Swen Jacobson från Fergelanda socken Elfsborgs län. Jag måste för den stackaren och hans son, 16 år, som dock fick resa för halft pris lägga ut 11,40, som han med hand och mun lofwade betala till pastor Carlson i Chicago.”
Fortsättning följer den 18 oktober…
13 september: Svenskarna som ersatte slavar, del 1
Idag är det den 13 september, och för 153 år sedan, den 13 september 1865, publicerades en artikel i den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet, baserad i Chicago, som blev början på en märklig historia som skulle rullas upp under de närmaste månaderna.
1865 hade den svenska emigrationen till Amerika inte riktigt fått fart ännu. Innan statistiken började föras 1851 uppskattar man antalet utvandrade svenskar till Amerika till ungefär 5 000 personer. Under 1850-talet tog ungefär 15 000 modiga svenskar båten över till Amerika, och mellan 1861 och 1865 ytterligare 20 000. Det var först i samband med missväxten och de därpå följande nödåren 1867-1869 som emigrationen tog fart ordentligt.
På försommaren 1865 avslutades det amerikanska inbördeskriget, och under sommaren reste ett antal förväntansfulla svenskar över till Amerika, med förhoppningar om ett bättre liv. Hur det där livet skulle skapas hade man dock endast en vag uppfattning om. En svensk missionär i New York, pastor A Andreen, skriver i Hemlandet den 20 september om de utblottade och vilsna nyanlända svenskarna han träffar på i staden varje dag. ”På Castel-garden* ligga mellan tjugu och trettio personer, som icke hafwa en cent, och då jag kommer dit draga de i rocken och klappa på axeln, ropande: ’pastor, hjelp mig härifrån, så att vi slippa komma till fattighuset.’”. Han hjälper dem så gott han kan, och har fullt upp med att skriva brev till deras tidigare emigrerade anförvanter runt om i USA och be dem ta sig an sina nödställda släktingar.
”Dyre Farbror, Nåd och Frid! N.Y. d. 5 Sept. 1865. Hvarje dag sedan Br. C. reste, har jag haft att styra med emigranter. På Words-Island ligga en mängd sjuka; somliga hafwa dött, twå qwinnor hafwa födt barn och en af de båda barnaföderskorna lär nu wara död, men jag har ej hunnit besöka dem sedan (jag har omkring sex mil dit). Fadren är åt Western och på Words-Island lär wara ett barn lemnadt som går der smutsigt och fullt af ohyra. […]” Utrag ur A Andreens brev, publicerat i Hemlandet den 20 september 1865.Till några av de vilsna nyanlända svenskarnas lättnad, stöter de dock strax efter landstigningen i New York på en skandinav, som de kan kommunicera med. I vissa av berättelserna är han norrman, i andra svensk. Gemensamt är dock att han är välklädd, proper, och hjälpsam. Olof Brink skriver den 3 september 1865 från Richmond, Virginia, ett brev till sin kusin i Iowa, vilket publiceras i Hemlandet den 10 oktober: ”Wi kommo till New-York och hade ej en enda cent att reda oss med, och jag wisste icke ej något sätt hwarpå wi skulle komma derifrån. Ingen förtjenst fanns der att tillgå; men så kom der en swensk herre och lofwade oss arbete. Han war så fin och så snäll samt lofwade att låta oss följa med honom och få förtjenst. Platsen skulle wara så nära Iowa, att wi kunde resa dit på 3 eller högst 4 timmar. (Iowa war min bestämmelseort.)”
Vad gör då Olof Brink i Virginia?
Den 13 september citerar Hemlandet en artikel från Sändebudet om svenskar som just anlänt till Richmond, Virginia.
”Swenska emigranter i Richmond, Virginia.
En korrespondent till en tidning i Baltimore skrifwer från Richmond den 21 Aug. följande. ’En owanlig syn bewittnades i går afton på kanalstranden wid Tenth Street. Öfwer 100 swenskar, män, qwinnor och barn, friskt och kraftfullt folk, med röda kinder och spetsiga skor, stodo och wäntade på båten som skulle föra dem till en farm i Grochland. De första emigranterna – 22 personer – från Swerige ankomme hit den 15 Maj, och nästkommande skara antages skall belöpa sig till flera hundra(?). De afgå till en farm, der en wacker liten by allaredan uppförts för deras räkning och på en af de hwita kojorna läses ordet ”Stockholm” i stora bokstäfwer, ett namn som skall glädja dem att se.’”
Tidningen rapporterar vidare att en skara före detta slavar som nyligen blivit fria och som anses vara rädda för konkurrens, samlats kring nykomlingarna och ”tycktes wara särdeles missnöjda med den wändning tingen tagit. Många anmärkningar gjordes i afsigt att afskräcka swenskarne, men enär de ej förstodo ett ord engelska, hade anmärkningarne ingen inwerkan på dem.”
Befriade slavar i Richmond i april 1865. Ur Library of Congress samlingar, Prints and Photographs Division Washington, D.C. Bilden är beskuren.
Svenskarna skulle få ”12 dollars i månaden för mansarbete och 8 dollars för qwinnoarbete, förutom kost. Ingen af mankönet får betalning såwida han ej är öfwer 15 år.”
Tidningen antyder att det nästan låter för bra för att vara sant, men den har ”fått skäl att sätta tro till uppgiftens sannfärdighet.”
Det skulle dock visa sig att svenskarna hade anledning att lyssna på de före detta slavarnas varningar.
Fortsättning följer den 20 september.
*Castle Garden var USA:s första immigranthamn, som tog emot immigranter mellan 1820 och 1892, innan Ellis Island tog över rollen.
