Idag är det den 13 mars, och för 153 år sedan, den 13 mars 1866, publicerade den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet ett långt brev från en av de svenskar som lurats att ta slavarnas arbete i närheten av Richmond, Virginia. Brevet är skrivet av Gustaf Kyllander, en av de första som lurades dit. Till skillnad från de flesta andra i gruppen är Gustaf akademiker, utbildad till underlärare vid universitetet i Uppsala.
Gustaf föddes i Vist socken utanför Ulricehamn 1834. Trots att han hade adligt påbrå – farmor var född Ribbing – var barndomen ingen dans på rosor. Inte nog med att föräldrarna skildes; Gustaf var bara 3 år när modern strax därpå avled i lungsot, några veckor före sin 27-årsdag. 1845 flyttar Gustaf och fadern till farbrodern, löjtnanten, sedermera majoren och riddaren, Anders Kyllander, som bor med sin hustru i Hejdeby på Gotland. Ett par år senare flyttar hela hushållet till Västerhejde, och där skrivs Gustaf som fosterson till sin farbror och faster, trots att också fadern bor på gården. De flesta i socknen har som vanligt god frejd, men familjen Kyllander är särskilt skötsam: alla har ”hedrande uppförande” i betyget.
Det är i slutet på 1850-talet som Gustaf får möjlighet att studera vid ”Upsala Accademie”. Han hinner sedan undervisa en termin på Sundsholms lantbruksskola i Gladhammar, som Emil Key drev 1865-1872. Under det dryga halvår han är där hinner Gustaf säkerligen träffa familjens dotter, den framtida författarinnan mm Ellen Key, då 16 år. Sommaren 1865 packar Gustaf kofferten, och den 19 juni skriver han ut sig ur socknen för emigration till Nordamerika. Han anländer i New York den 18 augusti.
”Återigen en liten berättelse om flyktingarne från Virginia.
Kanhända Hemlandets läsare redan äro, eller måhända snart blifwa uppledsna wid de täta sorgeberättelserna från wåra dyre landsmän i V[irginie]n, men då saken är af sådan wigt, så kan underdecknad ej underlåta att, så godt sig göra låter, medelst insättande af några rader i Tidningen, söka om möjligt öppna ögonen både på swenskarne här i Amerika och i synnerhet på de från wårt kära fädernesland kommande, på det att ett sådant illistigt bedrägeri mot de wåra snart måtte upphöra.
Den första emigrationen till V[irginie]n skedde, om jag ej missminner mig, i Juli månad 1865.
Såsom fallet ofta är, att wåra landsmän resa från Swerige med för små kassor, eller kanhända också under den långa resan ibland ”Creti och Pleti” blifwa litet plockade som man i hwardagligt tal säger, så hände äfwen nu med några familjer från Dahlsland att, då de ankommo till New York, deras penningar woro slut. Ack hwad war att göra! Men, ”hast du mir gesehen”, hjelp kom snart; en Norrman, hörande att Swenskar woro komna, gick till Castle Garden* och sporde dem hwart de wille styra sin kosa? Till Chicago och sedan till Minnesota wardt swaret. Denne deras s.k. wän, utan att det ringaste betänka sig huru syndigt det är att så, med berådt mod och fri wilja, bedraga sina i nöd stadde landsmän, bad dem följa sig till jernwägsstationen, hwarifrån train går till Chicago, och lofwade han dem resa till en plats 6 mil nära ofwannämnde stad, der de skulle stanna tills de arbetat utaf frakten, och sedan kunde de erhålla arbetsförtjenst så länge det dem behagade. Mina läsare! ett godt förslag i nöden, och hwem skulle ej med uppräckta händer wilja emottaga ett sådant. Således i denna glada öfwertygelse lagade wåra wänner sig i ordning och satte sig upp i wagnarne; men o läsare! tänk sjelf deras förwåning, då de i stället för att, såsom dem lofwadt war, komma nära Chicago, kommo till ett land som de kalla ”Wilsons land”, omkring 12 mil från Richmond. Saken är nemligen den, att Norrmannen af en egendomsegare, boende på ”Wilsons land”, erhållit uppdrag att skaffa honom swenska arbetare, men kanhända troende, att de ej woro så [b]enägna att gå in på hans förslag ifall han talade sanning, så begagnade han sig af en sats i Romersk Katolska läran: ”Ändamålet helgar medlet”.
Ankomne till farmen blefwo de wisserligen lofwade guld och gröna skogar, men då löftena ej uppfylldes, så begåfwo sig några af sällskapet till Richmond, ledsagade af en hederlig swensk. Anlända till staden träffade de en der bosatt swensk, mr. Eriksson, som sedan han hört deras belägenhet genast reste ut till en Doctor Walter, boende 11 mil från staden, och bad honom förbarma sig öfwer hans landsmän och lemna dem arbete, hwilket de äfwen erhöllo.
Nu uppgick en ljus idee i mr E:s hjerna: här kan man förtjena penningar: bilda ett kompani i Richmond och en resande agent. Kompaniet war snart bildadt, agenten gifwen, och således reste han till New York för att förbarma sig öfwer sina landsmän.
Insändaren jemte flera andra swenskar råkade straxt efter ankomsten till New York ut för denne gynnare. Medhafwande twenne bref ifrån Dr. W[alter]s swenskar, i hwilka stod huru rart och präktigt de hade allting, war det ej så swårt att narra andra att nappa på kroken. Hwem som skrifwit brefwen må läsaren sjelf gissa. Wi skulle redan i New York underskrifwa ett kontrakt på ett år, och blef mannen lofwad 150 dollars, qwinnan 100 och barn, som woro under 15 år men dugtiga till lättare arbete, skulle erhålla föda och kläder; i parenthes sagdt utlofwades: att wi skulle komma till godt folk, och god mat ej tryta. Således inskeppades jemte mig omkring 50 andra mina landsmän på en ångbåt gående till Richmond. Mr E[riksso]n stannade i New York för att se hwem han mera uppsluka månde, troligen mycket glad öfwer att redan i början hafwa haft så god framgång med att wärfwa folk och förtjena penningar. Ankomne till Richmond på middagen ena dagen, måste wi wid hamnen tillbringa natten under bar himmel i det wärsta hällregn, och kommo ej från staden förr än sent på e. m. andra dagen. Nu ändtligen fingo wi bära wåra saker ombord på en eländig fraktbåt, och efter ännu några timmars wäntan sattes den i gång af en mager och usel mulåsna. Uthärdande många swårigheter, såsom hunger och törst, och fullkomligt genomwåta af ett ösregn, anlände wi först till en mr. Hobson, boende ungefär 2 mil från ofwannämnde stad, der 15 män (förutom qwinnor och barn) stannade; der uttogs äfwen Olof Brink med moder samt en annan yngling, som skulle arbeta hos en Dr. W[alter]s fordne slafpiskare. Tagande afsked af dem alla, fortsatte wi öfrige färden, och stannade sexton af oss hos en öfwerste H[a]rrison, 48 mil från staden. Så snart wi anländt till wåra bestämmelseorter kommo de fordne slafegarne emot oss, sägande sig ej hafwa hunnit få allt så komfortabelt som de welat, men att de med aldra snaraste skulle få det. I förlitande härpå gingo wi in i de gamle slafkojorna, som mera liknade gamla ladugårdar än boningar för menniskor. Hungriga, som wi woro, war wår första önskan att få mat, och erhöllo wi tjernmjölk och litet corn- eller hwetebröd, men redan andra dagen efter wårt inträde hos farmern erhöllo wi wår ranson pr. wecka bestående af härsket fläsk, rutten sill, cornmjöl och på somliga ställen äfwen litet hwetemjöl, samt hwarje dag tjernmjölk, ganska betydligt utspädd med watten.
Käre läsare! sätt dig nu i wåra förållanden: nyligen komna från det sw[enska] klimatet, lång och swår sjöresa, och att sedan genast i en hetta (wi ankommo till Virginien d. 23 Augusti), som jag ej kan beskrifwa, arbeta i sällskap med negrerne, som woro wana wid klimatet och den högst dåliga födan. Följden war naturlig: sjukdom och missnöje bland swenskarne, så att en del af de ogifta efter 14 dagar begåfwo sig till Richmond, hwarest de som woro handtwerkare genast fingo arbete, och de öfrige efterhand.
Läsaren har förut sett mr. E[riksson]s löften, men ankomne till farmare wisste desse ej det ringaste derom, utan måste han sjelf komma ut för att bilägga twistgiheterna[sic!]. Ankommen till somliga farmer uppgjorde han i kompani med egarne kontrakt ememellan swenskarne och de förre, genom hwilka swenskarne förbundo sig att arbeta ett år med en lön af 150 dollars, men skulle 2 månaders lön innestå till årets slut, då de skulle utbekomma hela återstoden; hos andra åter uppgjorde han kontrakt så lydande: att arbetarne skulle få en femtedel af grödan, som såldes på market, äfwensom rättighet att för egen del uppföda kycklingar och ha en liten kålgårdstäppa. Det säger sig sjelft att wi swenskar, okunnige i engelska språket och främmande för de nye förhållandena, måste sätta wår tillit till wår landsman, och genom att inbilla oss det wi genom ingående i ett sådant kontrakt, som det ofwannämnda, skulle erhålla mycket mera än hwad som war öfwerenskommet i New York, lyckades det honom få oss att underskrifwa detsamma. Utan twifvel war det mycket lätt för wår bedragare att utmåla farmerna såsem[sic!] gifwande utomordentligt hög afkastning af hwarje slag, och att ju mera wi slafwade dess mera skulle kunna säljas på market, och i följd däraf wår winst blifwa större. Mr E[riksson] sade också: att wi när som helst kunde erhålla penningar i förskott. Men äfwen detta war en stor osanning, ty när man begärde penningar blef man wisad på dörren. Då öppnades ögonen på oss, och efter några dagar lyckades wi hämta oss från wår yrsel och funno wi, att mr. E. i stället för att wara oss till hjelp, stjelpte oss ännu mera, tjenade farmarne hwarföre han säkerligen ej gick olönad. Då wi sålunda sågo oss fullkomligt bedragna, så beslöto wi derföre att på annat håll söka arbete; maten war äfwen så dålig att wi af matthet ej orkade arbeta.
De nämnde kontrakterna woro så illistigt hopspunna att, om det lyckats honom binda oss wid desamma, en del af oss troligen ej förtjent en enda dollar, utan kanhända i det stället blifwit skyldiga. Äfwen är att anmärka: att kontrakterna woro i farmarnes händer, och hade wi ej några motswarande, utan wid årets slut kunde ju farmarne helt simpelt wägra att uppfylla desamma. Det war riktigt löjligt att se huru wår hjelpare, nej jag wille säga stjelpare (hos Walter), gick ifrån den ene till den andre för att öfwertyga dem om den stora winst, de genom kontraktets underskrifwande skulle erhålla. Han bad äfwen mig försöka få de ”dumma bönderna, som ej förstå sitt eget bästa” att skrifwa under; men emedan wi en gång förut blifwit narrade af samme man, så war det ej så lätt att lura oss nu. Icke desto mindre kom han ner till oss på Söndagen den 21 Januari för att försöka få oss i fällan; men förgäfwes. Irländarne, som blifwit lofwade, som jag hörde, 2 gallon brännwin om det lyckats dem öfwertyga oss att skrifwa under, togo naturligtwis sina namn tillbaka.
Man ser således att då de löften brötos som blifwit oss gjorda i New York, wi ej kunde qwarstanna så länge, utan måste wi utswultna och utan penningar åter bege oss ut på wandring. Af öfwerste Harrisons swenskar erhöll endast undertecknad och en skräddare betalning för sitt arbete; en stackars sjuk familj, C Larson med 3 barn, måste stanna qwar någon tid sedan wi lemnat farmen, men ehuru mannen och hustrun ej woro fullkomligt tillfrisknade, så utfördes de dock i regn, och anlände till Richmond, der de måste tillbringa natten på gatan. Emedan det war omöjligt att få arbete i staden, så kommo de till W[alter]s, men förgäfwes. Sjuka, utledsna och trötta läto de sin kista, som war för tung för dem att bära någonstädes, stå på kanalbanken, och em[e]dan det började regna måste de söka skydd i en ”barn” (lada) ett stycke derifrån, då under nattens mörker tjufwar togo deras kläder, och de således wid uppwaknandet sågo sig alldeles utblottade. De begåfwo sig sedan tillbaka till Richmond, och sedan har man ej hört af dem. En annan ung swensk war på ett ställe 5 månader (deraf sjuk 2 månader och 10 dagar) och för sin arbetstid erhöll han 50 cent, och om man dertill lägger den högst [d]åliga och otillräckliga föda han erhöll, så må man medge att det war rätt hederligt betaldt. En familj Nilson (deraf twå karlar och en flicka arbetade i 5 månader) erhöll endast 15 dollars. Swenskarne hos dr. Shultice har mig weterligen ej erhållit några penningar. Och så war fallet med de flesta af wåra landsmän, om man undantager mr. Hobsons samt dr. W[alter]s, som erhöllo sin del. Om C. Johnson, som af en prest erhållit ”Confedrate” penningar, äfwensom om flera andra hafwen I läst i Hemlandet, och behöfwer jag derföre ej nu ånyo upprepa detsamma.
När man sålunda betraktar saken i sin helhet, så kan man ej undra på, att wi så snart som möjligt wille derifrån. Bref afgingo derföre till pastor E. Carlson i Chicago och till slägtingar och wänner derstädes och i Minnesota, och har genom deras godhetsfulla hjelp, äfwensom genom andra kärleksrika menniskors, en del af swenskarne lyckats taga sig derifrån.
Som jag sett i tidnin[g]en Hemlandet, har betydliga summor samlats för att till wåren hjelpa de mest behöfwande, och will jag deribland nämna: C. Larson, C. Johanson och skräddaren Sahlström.
Således har tid efter annan mr. E[riksson] mer och mer blifwit känd, så att han funnit för godt låta en annan swensk, som insupit samma dåliga karakter, resa till New York och wärfwa så många af wåra fattiga landsmän han kan, och dessutom tyskar och irländare.
Jag har kanhända warit något widlyftig, men meningen med dessa rader är: att framförallt lägga wännerna i det gamla Swerige på hjertat att litet mera än hitintills skett, tänka öfwer huruwida det är nyttigt eller ej för dem att sälja sin egendom och, måhända med knapp nöd, taga sig öfwer till Amerika om hwilket de hysa allt för höga tankar. Men skolen I komma hit, så resen för all del ej till de fordna slafstaterna. Ett gammalt ordspråk säger: menniskan spår och Gud rår; men det sanna är att emigranterna de första åren måste utstå en hård pröfwotid, och derföre wänner: I, som törhända ären på 60 talet eller deröfwer; I, som hafwen många småbarn; i som ären sjukliga; I gören klokast uti att qwarstanna wid eder gamla jordtorfwa, ty söker först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så faller eder allt detta till.
Jamestown d 1 Mars 1866.
G. Kyllander
När Gustaf väl klarat sig från vedermödorna i Virginia verkar hans liv ha tagit en bana som mer liknade den många andra svenska emigranter strävade efter och fick. Han gifter sig hösten 1870 med Maria Olsdotter från Transtrand, och de bosätter sig i Minnesota. Här blir Gustaf lantbrukare på de orter familjen bor: i Sibley, Severance county på 1870-talet, och i Bear Park, Norman county, från mitten av 1880-talet. Gustaf och Maria får två söner och en dotter. 1888 köper Gustaf en bit mark på 160 acres (65 hektar, se Homestead act i blogginlägget den 18 oktober 2018 ) i Bear Park. Han blir kvar i Norman county i resten av sitt liv, som blir långt. Hustrun Maria avlider sommaren 1922, och Gustaf följer henne tre år senare.
En artikel från tidningens redaktion, även den införd den 13 mars 1866, refereras i nästa inlägg.
*Castle Garden var USA:s första immigranthamn, som tog emot immigranter mellan 1820 och 1892, innan Ellis Island tog över rollen.
