Roots & Branches — Bloggen

Idag är det den 23 april, och för 144 år sedan, den 23 april 1875, föddes en flicka som skulle komma att bli det första svenska kvinnliga cykelproffset och slå flera världsrekord: Tillie Anderson.

Omkring 1890 hade cykeln utveklats till det vi idag skulle känna igen som en cykel: två lika stora hjul som sitter ihop med en femkantsram, pedaler med kedja till bakhjulet, och luftdäck. Under 1890-talet utvecklades cyklingen snabbt till en vurm. Sexdagarstävlingar på velodromer hade arrangerats i Europa tidigare, redan på höghjulingarnas tid, men i början på 1890-talet började de bli populära även i USA. En svenskamerikan som var tidig med att tävla var John ”The Terrible Swede” Lawson. John Lawson var dock inte den ende som fick epitetet ”The Terrible Swede”.

Mathilda Andersdotter föds i Grevie socken på Bjärehalvön i Skåne. Strax före hennes sjuårsdag avlider fadern. Ett par dagar före sin 16-årsdag 1891 skrivs Mathilda och storebror August ut ur Grevie med varsin biljett till Amerika. Där finns redan deras äldre halvbror Johannes och storasyster Johanna. Modern och åtminstone tre ytterligare syskon samt en oäkta systerdotter följer efter året därpå.

Mathilda hamnar i Chicago, där hon försörjer sig som sömmerska. Här blir hennes namn Tillie Anderson. I Chicago får hon se sig förbisusad av cyklar på gatorna, och under två år sparar hon det hon kan undvara, tills hon 1895 får råd att köpa en alldeles egen cykel! Och Tillie börjar cykla. Och cykla. Och cykla. Till sin mors fasa och en del av omgivningens förtret.

Vid den här tiden var det nämligen inte kutym att kvinnor cyklade. De skulle ha tighta korsetter och långa klänningar med smala midjor och höga kragar. Till det gärna en tjusig hatt och ett parasoll. Detta var kläder som gjorde det svårt att cykla. Cyklingen innebar också att man satt gränsle över en sadel, gu’bevars, vilket då rakt inte passade sig offentligt. Tillie och hennes cyklande väninnor bröt mot konventionerna, och började klä sig i kläder lämpligare för cykling: bloomers. Bloomers var pösiga byxor som slutade vid knäna, som gjorde det lättare att röra sig och inte riskerade att trassla in sig i cykeln.

Tillie var inte särskilt stark när hon började cykla, men märkte snart att hennes kropp började förändras. Hennes ben smalnade och blev mer muskulösa, mag- och armmusklerna blev snabbt starkare, liksom ryggen. Hon märker att hon är bra på att cykla, och bestämmer sig för att börja tävla. Sommaren 1895 ställer hon upp i ett lopp mellan Elgin och Aurora i Illinois, och slår rekordet på den 16 mil långa sträckan med 18 minuter.

I början av februari 1896 rapporterar svenska tidningar i Amerika att en viss Tillie Anderson har vunnit en sexdagars velodromtävling i Chicago. På den här tiden tävlade männen dygnet runt i sex dagar, och fick ta de pauser de själva önskade. För de riktigt ambitiösa kunde detta närmast liknas vid tortyr. Damerna körde däremot ett par-tre timmar på de lutande inomhusbanorna varje kväll, och varje dags resultat lades efter sista loppet ihop till ett slutresultat på antalet körda miles. Ibland körde de också en viss sträcka på kortast tid, eller eller längst sträcka på en timme. Tillie skulle med tiden komma att slå rekorden i alla disciplinerna.

Efter den första segern fortsätter hon till Minneapolis, där hon inför 2 500 åskådare kör 2h per kväll. Där är hon tillsammans med två av de övriga tre medtävlerskorna med om att slå världsrekordet, genom att köra 21 miles och 7 varv, drygt 33 km, på en timme. Den här gången står dock Tillie inte som segrare, på grund av en vurpa.

Cykelcirkusen är tillbaka i Chicago i början av mars, där Tillie återigen segrar på hemmaplan, med 359 miles, nästan 58 mil, på 18 timmar. Hon slår närmaste konkurrenten med nästan en mil.

Senare i mars tävlar Tillie i Detroit, och slår 100 miles-rekordet genom att köra de 16 milen på fyra timmar, 47 minuter och 30 sekunder. Hon fortsätter med att slå flera andra rekord under våren. Tävlandet går så bra, att Tillie i maj, genom sin tränare Philip Sjöberg, till och med dristar sig till att utmana den andra stora svensk-amerikanska stjärnan, John Lawson, på en duell. Hon erbjuder honom att själv ställa upp villkoren. Han lovar, genom sin egen manager, att ställa upp, mot en prissumma på 5 000 dollar. En cykeltillverkare lovar att ”sätta $1 000 på Lawson i täflan med hvilken man som hälst och $5 000 i täflan med hvilken qvinna som hälst i hela väla.”, men saken verkar rinna ut i sanden.

Vid den här tiden var det mellan en handfull och ett tiotal kvinnliga cykelåkare som låg på topp, och deltog i tävlingarna med fyra till fem startande. Tillies kanske främsta konkurrent var Leona Marie ”Dottie” Farnsworth från Minneapolis, som verkar ha varit den starkast lysande stjärnan, trots att hon började cykla och tävla ungefär samtidigt som Tillie och oftast förlorade mot henne. Sommaren 1896 hålls en sexdagarstävling i Dotties hemstad, och när Dottie sista kvällen hoppar av på grund av sjukdom utbryter upplopp. Förväntningarna på mästarmötet mellan Dottie och Tillie var högt uppskruvade, och arrangörerna hade mer än dubblat priset på biljetterna till sista dagens lopp. När racet inte blir av, slutar det med att åskådarna fullständigt vandaliserar arenan, och tillkallad polis möter hårt motstånd i form av knytnävar och kastade stenar. När en av de tävlande befaras skadad i bråket, rycker enligt tidningsrapporter hennes mor ut till undsättning och ger våldsmannen en lavett så att han tappar sansen. Upploppet var det mest omfattande i staden sedan 1888.

Någon vecka senare möts Tillie, Dottie och några av de andra toppcyklisterna i en fem-milestävling i Minneapolis. De 4 000 åskådarna får se Tillie köra de åtta kilometerna på 14 minuter och 15 sekunder, medan Dottie svimmar och bärs av banan. Efter tävlingen kör Tillie en mile, 1,6 km, på 2 minuter och 35 sekunder, och slår därmed världsrekordet med en sekund.

Prispengarna vid tävlingarna var inte att förakta. Vid de första tävlingarna var prispotten 2-300 dollar, men i augusti 1896 kör Tillie två tävlingar i Butte, Montana, där hon i den första, en sexdagarstävling, står som segrare och vinnare av $750 samt världsmästartiteln. Även in den andra vinner hon $750. Därifrån fortstätter Tillie till en sexdagarstävling i Winnipeg, i kanadensiska Manitoba, där hon kör 225 miles och ett varv, drygt 36 mil, på 12 timmar.

Den hösten känner sig Tillie tvungen att stämma sin sponsor på pengar för tävlingen i Minneapolis som slutade i upplopp. Hon anser att hon har uppfyllt kontraktet och kört längre än sina medtävlare, och är därmed berättigad till den överenskomna summan på $250 som hon ännu inte fått; därtill kräver hon rese- och hotellkostnader för sig och tränaren Philip Sjöberg på $23.

Segersviten fortsätter i tävlingar i Cleveland, Ohio, i Chicago och i Indianapolis i januari 1897.

I februari tävlar Tillie återigen i Cleveland, Ohio, där hon slår 200-mile-rekordet på en bana med 15 varv per mile. Hon kör de dryga 32 milen på 9 timmar, 54 minuter och 57 sekunder, nästan två och en halv minut snabbare än det förra rekordet.

Inför en tävling i Chicago i mars blir hon intervjuad i den svensk-amerikanska tidningen Vårt land. Där kallas hon ”the flying Swede from Windy City” och ”verldens snabbaste qvinliga bicyklist”, och berättar att hon åkt ett landsvägslopp i Illinois över 102 miles, 164 kilometer, på 6 timmar, 52 minuter och 15 sekunder. Hon håller värlsdrekordet på 18 timmar med 371,25 miles; lite drygt 597 kilometer. Det ger en medelhastighet på drygt 33 km/h. En mile, 1,6 kilometer, åker hon på 2 minuter och 6 sekunder.

I april tävlar hon i en sexdagarstävling i Detroit, och slår hon sitt eget 100-milesrekord från året innan med 20 minuter då hon klockar in på 4h och 27 minuter. Någon dag senare har samma tävling hunnit upp i 200 miles, och även det rekordet slår hon. Den här gången har sträckan tagit 9h och 43 minuter att cykla, 42,5 minuter snabbare än det tidigare rekordet. Tillie vinner naturligtvis även hela tävlingen, med 264 miles och 14 varv på de 12 timmarna; ungefär 42,5 mil.

Tillies segertåg fortsätter genom Mellanvästern. I slutet av juli ställer hon upp i Toledo, Ohio, mot Lizzie Claw, som även hon hävdar sig vara världsmästare. De tävlar om ett förstapris på $500, och ytterligare ett på $700 till den som slår ett världsrekord. Under den första timmen kör de 22 miles och 11 varv, drygt 35 kilometer, och blir båda världsrekordinnehavare då de går över mållinjen samtidigt.

I december 1897 skriver den svensk-amerikanska tidningen Gamla och nya hemlandet, att Tillie har kört ungefär 100 lopp, varav hon endast förlorat två – varav en genom en vurpa.

1898 fortsätter Tille att vinna tävling efter tävling inför åskådarskaror i tusental. Alla i publiken har egna favoriter som de skriker på så att taken på velodromerna nästan lyfter. Och under hösten får de en ny favorit att heja på: den franska såväl som europeiska mästarinnan och stjärnan Amélie ”Lizette” Le Gall kommer över till Amerika för att lysa upp tävlingsarenorna med sin glans. Tidningarna skriver spaltmeter om den lilla fransyskan, men tävlingarna slutar ändå med att Tillie slår henne.

I september 1898 äger årets state fair rum i Minneapolis, med en veckas ”ridderligt slöseri” och ”häpnadsväckande sensationer”. Där ska naturligtvis också en sexdagars velodromcykling med de främsta kvinnliga cyklisterna finnas på programmet, och Lizette, ”direkt från Paris” är det stora affischnamnet. Tillie vinner tävlingen, med ett nytt världsrekord: den här gången tillryggalägger hon 246 miles och tio varv under de 12 timmarnas åkning. Därmed får hon också en bonus på $200.

Den 30 november 1898 meddelar den svensk-amerikanska tidningen Svenska tribunen att Tillie har gift sig med sin tränare, Philip Sjöberg. Efter att ha vunnit över Lizette på hemmaplan i flera månader, är det nu Tillies tur att prova på det europeiska motståndet på bortaplan: hon ämnar åka till Europa och ”slå åtskilliga rekord”. Artikeln avslutas med att ”Därpå återvänder hon till Amerika för att hvila på sina lagrar och för alltid egna sig åt familjelifvet.” I en intervju med likaledes svensk-amerikanska Vestkusten den 8 december säger Tillie att det är ”en omöjlighet för någon att besegra henne samt att hon ännu ej behöft anstränga sig till det yttersta för att vinna vid något tillfälle.”.

Tillie pensionerar sig dock inte från cyklingen än på ett tag. I maj 1899 rapporteras att hon stött ihop med Lizette på banan, varpå den senare brutit nyckelbenet i fallet. Tillie fortsätter att tävla, och vinna, under sommaren. I slutet av juli förlorar hon dock två tävlingar som körs under samma dag; på eftermiddagen får hon stryk av Dottie Farnsworth, och på kvällen med en halv hjulslängd av May Allen i en spurt.

Det är dock inte så att Tillie har tappat stinget. I september vinner hon världsmästerskapet över 12 timmar, som äger rum i Zanesville, Ohio, med 286 miles och 6 varv, drygt 46 mil. Cykelcirkusen är mitt uppe i en intensiv period, där de tävlande rest från Chicago till Zanesville, varifrån de ska vidare till St Joseph i Missouri och Kansas City. Tillies make, Philip Sjöberg, mår dock inte bra. Han har följt med henne till Chicago, men därifrån fortsatte han till Mt Clemens i Michigan för att dricka brunn och bada i det hälsosamma vattnet där för att återfå sin hälsa. Han planerar att ta med sin fru till Europa igen för nya tävlingar där i början av år 1900.

Den svensk-amerikanska tidningen Svenska Tribunen skriver den 25 oktober 1899 att Tillie, som vann även i Kansas City, nu är världsmästarinna och ”har sedan 1895 deltagit i ej mindre än 135 täflingar, hvaraf hon förlorat endast sex, däraf fyra på grund af olyckshändelse”. Hon är innehavare av 100-milesrekordet på 6h och 52 minuter sedan den 20 oktober 1895. Det är troligen loppet mellan Elgin och Aurora som avses. Det där med det totala antalet tävlingar och segrar finns det dock olika uppgifter om. Enligt Wikipedia, som refererar till Tillies systerdotter Alice Olson Roepke, körde hon 130 lopp och förlorade sju; en uppgift som finns på fler ställen. Enligt Kate Siber körde Tillie 120 lopp och förlorade elva.

Hur det går i Europa och med Tillies fortsatta tävlande har varit svårt att hitta uppgifter om. Två av hennes värsta konkurrenter, Dottie Farnsworth och Lizzie Glaw, meddelar i januari 1900 att de slutar med tävlandet efter att deras manager hade lurat dem på både pengar och tävlingsdräkter. Dottie Farnsworth börjar istället med att uppvisningscykla på en cirkus, där hon kör på sidorna i en så kallad dazzle, en enorm tunna.

1902 blir ett tragiskt år för Tillie personligen och för den kvinnliga cykelvärlden. Den 23 februari avlider maken Philip av tuberkulos. Kort därpå kör Tillie sitt sista lopp. I slutet av maj kör Dottie Farnsworth över kanten på en dazzle, och avlider en den 6 juni i sviterna av olyckan. I augusti avlider en annan av de forna konkurrenterna, Lizzie Glaw, i tyfoidfeber. 1902 dör även den kvinnliga tävlingscyklismen i USA, bland annat för att den anses vara skadlig för den kvinnliga kroppen. Inte förrän flera decennier senare plockas den kastade handsken återigen upp.

Tillie gifte aldrig om sig.