Idag är det den 25 augusti, och för 88 år sedan, i augusti 1928, befann sig Bert och Parker någonstans på Grönland.

Vad hade nu hänt med Bert Hassell och Parker Cramer, som med planet The Greater Rockford så djärvt skulle bli de första att flyga från Rockford, Illinois, till Stockholm på sensommaren 1928?

Rapporten från Godthåb den 22 augusti hade varit korrekt. Flygarna hade letat efter någonstans att landa på förmiddagen, söndagen den 19:e.

När de lämnade Labradorkusten hade de hoppats kunna räkna ut vindens riktning och styrka, och därmed dess påverkan på deras kurs, genom att titta på vågorna under dem. Över Davis sund hade The Greater Rockford dock hamnat i molnen, och de vågade inte flyga under dem av rädsla för att de skulle gå så lågt att de flög in i ett isberg, vilket de blivit varnade för. Planet hade istället hållit den kurs de räknat ut från början, och de hoppades att de skulle hamna där det var tänkt. I gryningen hade de plötsligt sett ljusa reflexer från den grönländska isen genom molnen, och till slut kom de ur molen och fick syn på den grönländska kusten framför dem. De spanade efter Søndre Strømfjords utlopp, men kunde inte hitta något utmed kusten som liknade det. Det blev mer och mer uppenbart för dem att de hade två problem: dels visste de inte var de var, dels började de få ont om bränsle. Frågan var, skulle de flyga norrut eller söderut? Bert gissade att vindarna fört dem norrut, och styrde söderut.

Efter en stund fick de syn på något som gjorde dem kalla: framför dem låg det som måste vara Frederikshåb Isblink, den enda glaciären som hade en isälv som strömmade rakt ut i Davis sund. Den låg nästan 15 mil söder om Søndre Strømfjord och forskningsstationen som var deras delmål… Snabbt vände de norrut och plottade en ny riktning. Under sig hade de nu vild ödemark, klippor och is, men de trodde att de redan såg Søndre Strømfjord i fjärran. De styrde dit, bara för att inse att de återigen flugit i fel riktning. Nu började flygmotorn att hosta av bränslebrist. Det enda de kunde göra var att hitta ett lämpligt ställe att sätta ner The Greater Rockford på. De flög mot inlandet för att få en plan glaciär att landa på. I sista stund hittade de en lämplig sträcka på isen, och landade mjukt. Bert lät motorn varva ner genom att låta den tuffa på tills de sista dropparna bränsle var slut i tanken. Det var två lättade flygare som tittade på varandra där i cockpit: planet var helt, de levde, och snart skulle de vara framme vid professor Hobbs forskningsbas. Det kunde inte vara så långt kvar, en mil eller två kanske. Det var bara att knalla dit, hämta lite flygbränsle, olja och ett tält att värma motorn under, och flyga planet den sista sträckan till Søndre Strømfjord. Parker sände några meddelanden med radion i ett försök att få forskningsbasens uppmärksamhet, men signalerna var för svaga.

Fish och Shorty hoppade ur planet, och i yran av att ha klarat den långa flygningen så bra hade de ett litet snöbollskrig. Det var dock läge att byta kläder. I planet hade det varit så varmt och skönt att de hade flugit i lågskor och kortärmat. Nu insåg de att de inte hade packat för en fotvandring över isen – de skulle ju flyga, inte vandra! De hade inte mycket i form av överlevnadsutrustning med sig; fem kilo pemmican (torkat kött), en helgjuten yxa av svenskt stål, ett gevär, en signalpistol för lysraketer, en jaktkniv, en Grönlandskarta, en mugg, tändstickor och en hög gamla väderrapporter, som de tog med för ha som fnöske. Det var bara att dra på sig vinterstövlar och parkas och förbereda sig för en lång vandring. Vantar hade de inte fått med sig några, och inga riktiga vintermössor. Berts parkas var av ylle och visserligen vindtät, men inte särskilt varm. Parker hade däremot fått en järvpälskantad renskinsparkas av den erfarne polarflygaren Ben Eielson.

Vad Bert också fått med sig, och som skulle visa sig avgörande för hur äventyret slutade, var ett antal goda råd från polarforskaren Knud Rasmussen om hur man överlever på glaciären. Det viktigaste av dem var: Om du någon gång behöver ta dig fram till fots på Grönland, gå med vinden i ryggen. Luften på glaciären rör sig mot havet, och vinden visar dig därmed den kortaste vägen till kusten. Han hade också fått rådet att inte ta några risker på isen, och att gå längs med glaciärsprickorna tills det gick att runda dem. Rasmussen hade dessutom sagt att man inte skulle gå så fort att man blev svettig, utan spara på sin energi. På så sätt kunde man överleva två veckor på isen.

Bert låste omsorgsfullt dörrarna på planet och så inledde de vandringen. De hade i alla fall en skaplig uppfattning om i vilken riktning de skulle gå, och tog sikte på bergen i fjärran. Framemot kvällen vilade de, och åt av pemmikanen. Det var bland det värsta de hade smakat i hela sina liv, men de märkte att de blev styrkta av det. På natten låg de tätt intill varandra för att hålla värmen, men de fick inte mycket sömn.

Måndagen den 20 augusti fortsatte som söndagen hade slutat. De vandrade på över glaciärisen, som inte var statisk utan rörde sig under dem, knakade och brakade. De sicksackade sig fram mellan avgrunderna, som kunde vara kilometerlånga. De första dagarna pratade de under vandringen, men efter ett par dagar upphörde samtalen, och de kom in i en tyst lunk och rutiner med att gå, vila, äta, under 16-timmarspass innan det blev dags för nattvilan. Utan att de nämnde det med ett ord, insåg Bert att Parker var precis lika rädd som han var själv, och bergen i fjärran verkade inte komma ett dugg närmare.

Framemot onsdagen fick Bert syn på något han trodde var början på bergen vid kusten. De släpade sig vidare under dagen, men när de på torsdagen den 23 augusti kom närmare insåg de till sin stora besvikelse att det inte var bergen utan ett stenlandskap, förmodligen en rullstensås, som de var tvungna att passera. Vissa stenar var flera meter höga, och de kände sig som myror där de kravlade över dem. När de nådde högsta punkten fann de bara att mellan dem och bergen låg ännu mera is med djupa sprickor. Det tog hela dagen att ta sig förbi stenlandskapet, men när de nådde andra sidan märkte de att det var lä där. De hittade en grotta i åsen, och fick vandringens dittills mest vilsamma natt.

Morgonen efter, som Bert uppskattade till omkring femte eller sjätte dagen på vandringen, runt fredagen den 24 augusti, insåg Fish att Parker hade hög feber, och han yrade förmodligen också lite. Det hjälptes inte, de kunde inte stanna där de var utan var tvungna att ta sig vidare, nu över ytterligare is genomskuren av långa avgrundsdjupa skrevor. Om än i snigelfart, så tog de sig ändå framåt, sicksackande utefter skrevorna. Trots att de sedan flera dagar inte längre orkade prata med varandra, höll de ändå modet uppe. På kvällen nådde de äntligen slutet på glaciären, och satte fötterna på tundran! De firade med att äta lite av det torkade köttet, och piggnade till betydligt. På tundran fanns det mossa och ris, och de samlade ihop lite och tände den första elden sedan de kom till Grönland. För första gången på en vecka kunde de värma sina vantlösa händer. De kunde också smälta lite snö och dricka i den enda muggen de hade, i stället för att suga på frusen snö och is som de fått göra dittills. Parker hade dock fortfarande feber, och Bert var orolig för vad han skulle ta sig till om Parker blev sämre.

Dagen efter blev han också det. Han stannade under vandringen och satte sig bakom en klippa för att vila, vilket Bert inte märkte utan fortsatte att streta vidare. Med fasa insåg Bert en stund senare att de kommit ifrån varandra. Under tiden han letade efter Parker målade han upp de allra värsta scenarierna över vad som kunde ha hänt, och hann bli rejält skräckslagen.

När Bert äntligen hittade sin vän igen var Parker glödhet och frånvarande, och Bert fick badda honom med isvatten. Efter en stunds ytterligare vila kunde Parker dra sig upp, och de stapplade vidare under tystnad, båda tyngda utmattning och oro. Bert konstaterade att ”Hell is not a hot place: — It is a cold one.”

Fortsättning följer den 29 augusti…