Idag är det den 16 juli, och i förra blogginlägget beskrevs hur man i slutet av 1700- och början av 1800-talet trodde sig kunna ”återställa lifwet hos en Drunknad”. Den här gången ska vi gå igenom hur doktor Christian Albert Strube ansåg att man skulle rädda en ihjälfrusen, enligt råden på Nödhjelps-Taflan.
Återigen är en liten varning på plats innan vi går vidare:
En förstelnad må ej bringas i warm stuga, ej til elden: deraf dör han ganska säkert. Man må endast småningom uptöa honom, liksom man uptöar frusna äplen. Ihjälfrusna blifwa ofta återkallade til lifwet om de ock warit stelnade i flere dagar.
Bär honom skyndsamt, med hufwudet uprätt, i närmaste hus. För honom til en kall ort. Är intet hus i granskapet, så behåll honom under fri himmel.
Drag eller skär snarare kläderna af honom.
Nedgräf honom efter hela längden i snö, och laga så, at han kommer at ligga något på högra sidan och med uprätt hufwud, och betäck honom sedermera öfwer hela kroppen med en half alen hög snö (ansigtet blir endast fritt). Är ingen snö tilhands, så sätt honom i et kallt bad, eller linda i kallt watten doppade säckar eller dukar omkring kroppen och hufwudet, til dess han blir warm, och lederna låta böja sig. Men gör tillika hwad widare läres, nemligen:
Äro kindbenen ihoptryckta, så gnider man dem, likwäl ej för hårdt, med bränwin, med winättika, eller med snö och is.
Gnid lindrigt hela kroppen, i synnerhet händer och fötter och ryggraden nedåt med snö eller is, eller med dukar doppade i kallt watten. Man blandar något bränwin til det kalla watnet.
Är han därigenom blifwen warm, så aftorka honom, och lägg honom i en säng, hwari twenne andra personer en på hwar sida kunna äfwen lägga sig, för att hålla honom warm. Behåll honom ännu beständigt i en kall stuga.
Beträffande åderlåtningen och luftinblåsningen, så gäller hwad som är sagt om drunknade. Märk: Man bör ej taga bränwin, då man reser i sträng winter. Bränwinet gör en sömnig; förtär heldre warm soppa eller warmt dricka; det är ock nyttigt at gnida in fötterna med talg eler olja. Tag ej för trånga skor eller stöflar på. Sök at röra dig, så mycket du kan; sätt dig ej ned för at hwila. Den som insomnar, stelnar och upwaknar ofta aldrig mera.
Att ytterligare kyla ner en redan förfrusen person verkar absurt. Ändå var det att gnugga den förfrusna kroppsdelen som förespråkades fram till mitten av 1900-talet, och inte förrän 1983 kom doktor Robert L McCauley med de föreskrifter som gäller idag: att snabb uppvärmning i kroppstemperatur är den bästa metoden. Man ska heller inte gnugga det köldskadade området, då det kan leda till vävnadsskador.
Det intressanta med de äldre råden är att de ofta tillskrivs Dominique Jean Larrey, även känd som Baron de Larrey. Han var sin tids störste franske militärkirurg, och deltog i alla Napoleons fälttåg. Han omorganiserade och förbättrade krigssjukvården, och författade flera skrifter inom krigskirurgins område. Han såg till att de skadade soldaterna kom snabbt i vård, och var expert på snabba amputationer, vilket uppskattades av de olyckliga soldaterna då bedövning och narkos saknades.
”Le baron Jean-Dominique Larrey”, målning av Anne-Louis Girodet de Roussy-Trioson. Källa: Wikipedia.
Baron de Larrey sägs ha noterat under krigsvintern 1812, att då soldaterna värmde upp sina förfrusna händer och fötter mot elden på kvällen, för att nästa dag åter förfrysa dem, ledde det till obotliga vävnadsskador. Han började därför istället förespråka den ryska metoden: långsam värmning genom gnuggning med snö och is, eller nedsänkning i kallt vatten.
Då Nödhjelps-Taflan med doktor Christian August Strubes råd är tryckt i Lund 1800, och är en översättning av den åttonde tyska upplagan, bör råden om nedkylning ha varit kända i Västeuropa redan på 1700-talet, långt innan Baron de Larrey började praktisera dem.
Moderna råd vid köldskador hävdar faktiskt, att om förfrysningen är allvarlig och det är långt till medicinsk vård, är det bättre att låta den kalla kroppsdelen förbli kall, tills man når hjälp. Att tina upp en djup köldskada, för att sedan låta den förfrysa igen (till exempel om man är ute i vildmarken) innan man når vård, kan göra skadan värre. Att dra kläderna av någon som varit stel i flera dagar, för att sedan gräva ner stackaren i tre decimeter snö, enligt dr Strubes råd, torde dock vara att gå för långt.
Det är tydligt att Dr Strube i det här kapitlet verkligen följde de råd som var aktuella vid den tiden och mer eller mindre giltiga till mitten av 1900-talet – han var kanske till och med tidigt ute med dem. Och hans sista råd, att inte dricka alkohol, inte ha för trånga skodon, och att röra på sig, kan man skriva under på även idag. Trots det – chansa inte på att det var bättre förr: FÖLJ MODERNA RÅD ANGÅENDE KÖLDSKADOR!
