Idag är det den 19 april, och för 183 år sedan, den 19 april 1835, var det sockenstämma i Sunnemo. Ordföranden, tillika komministern, Håkan Billman, hade ett angeläget ärende som fjärde och sista punkt på dagordningen.

”Undertecknad ansåg sig föranlåten inhämta Församlinges tanka[r] rörande 2:ne Personers begäran af få träda i äktenskap, hälst sådanna omstendigheter voro för handen, att undertecknad icke utan Församlingens bifall ville meddela Lysning till äktenskap. Dessa personer voro afskedade Fältjägaren Sven Jonsson Hurtig och Pigan Kjerstin Persdr under Willjamsbohl; men fastän de sammanaflat med hvarandra utom äktenskap ett barn, ville ej Församlingen tillåta äktenskap emellan dessa personer, emedan Sven Jonsson, förderfvad af Gikt och vanför till arbete samt mindre väl känd, icke borde på sådant sätt få öka de fattigas antal i Församlingen och det med så mycket större skäl, som Han vore tecknad bland Lösdrifvare och inom Socken icke vore sednast skattskrifven. Och om dessa personer icke åtnöjdes med denna vägran, stode det dem öppet att häröfver besvära sig hos Pastors Embetet i Ekshärad.”

Kerstin var själv resultatet av en oäkta förbindelse, och född i Ekshärad 1807. Hon hade kommit till Sunnemo 1823 för att arbeta som piga, och 1830 hade hon fött sitt första barn, den oäkta dottern Karin Jansdotter, som fått sitt namn efter Kerstins mor. Fadern hade noterats som okänd. Relationen med Sven Jonsson (omväxlande stavat Jönsson) inleds, och sonen Jonas Svensson föds 1833. I hans födelsenotis nämns dock ingen far. Ett av barnen blir senast 1833 enligt husförhörslängden ”bränd på kroppen genom moderns vårdslöshet”.

Sockenens nej till äktenskap hindrar dock ej Sven och Kerstin från att ytterligare ”öka de fattigas antal i Församlingen” med Britta, som föds 1838. Prästen noterar ”förfallen till Tuktning” vid Kerstins namn. Hon får tillbringa en tid på spinnhus, i praktiken ett kvinnofängelse där lösaktiga sattes på förbättring. Någon på högre ort låter sig så småningom dock förbarmas, och strax före jul 1840 gifter sig Sven och Kerstin med varandra.

Här hade det passat med ett Hollywoodslut, pampig musik och ”så levde de lyckliga”. Man kunde åtminstone hoppats att Sven blev bättre från sin gikt, skärpte till sig och jobbade upp sig till torpare. Tyvärr fanns det lite utrymme för Hollywoodslut i 1800-talets fattigsverige.

Sockenmännens farhågor om att familjen ska ligga socknen till last visar sig bli besannade. Kerstin och Sven kommer att tillbringa sitt liv tillsammans som inhyses. Sven är ”ofärdig” i ena benet och kan inte försörja Kerstin och barnen. Familjen, som är ”utfattig”, utökas med Maria 1842 och Anna 1845. Per föds 1849, men är bara 8 månader när han drabbas av en inflammation och dör. Jonas blir inte konfirmerad och ”admitterad” till nattvard förrän han är i 18-årsåldern. Anna, visar det sig, ”talar illa” och är ”nästan fånig”. Kerstin drabbas av en ögonsjukdom och tillbringar en tid på lasarettet i Karlstad för vård.

Sven och Kerstin blir så småningom underhållshjon, och Anna noteras som ”fånig och sjuklig dessutom”. Maria får arbetsbetyg till Örebro, och kommer hem därifrån gravid. Hon föder Per Alfred sommaren 1870, men halvtannat år senare tar pojkens far ansvaret för sin lilla familj och gifter sig med Maria. Det får dock inte Kerstin vara med om; hon avlider efter ett liv i armod hösten 1870. Några år senare stryks även Sven, som fortsatt att ta hand om Anna, ur husförhörslängden. Endast ett kors i husförhörslängden markerar hans död. Det finns ingen uppgift om när han dör, och han finns inte införd i dödboken.

Nej, något Hollywoodslut blev det inte för Sven och Kerstin, som snarare hade funnits bland dem som blev kvar i Sverige i Vilhelm Mobergs Utvandrarna, eller skildrats i Sven Nykvists Oxen. Man får hoppas att kärleken, som de fått kämpa för, höll livet ut.