Idag är det den 2 juni, och för 267 år sedan, den 2 juni 1751, fick den unge smeden Per Nilsson från Kävlinge genomgå uppenbar kyrkoplikt för att ha ingått ett förbund med Satan. Ett förbund, som han hade skrivit med sitt eget blod.

Prästen i Kävlinge skriver i kyrkoboken om den förskräckliga händelsen. Per Nilsson var son till en smed, och hade lärt sig sin faders hantverk. Våren 1751 var han 23 år, nygift med en piga från Östra Strö socken, och för tillfället boende i Stora Harrie. Under påskhelgen hade han dock gått hem till Kävlinge för att besöka sina föräldrar. På söndagen, när hans far, smeden Nils Wilhelmsson, som vanligt var borta i gästgivaregården på besök, tog Per fram ett ark, och skar ett snitt i det ”fremsta fingret på vänstra handen”. Han doppade pennan i blodet, och författade: ”Jag tilskrifwer detta Fahn med min[sic!] egen blod, om tu kan skaffa mig pgr, så lofvar iag tig igien min Siel och anda, när iag dör, om tu wille sienka mig till pgr så länge jag lefver”. Med andra ord, om Fan såg till så att han hade pengar under resten av sitt liv, skulle Per offra sin själ till honom när han dog.

När solen gick ner samma kväll, tog Per lappen med sig och gick till kyrkan. Där placerade han lappen mellan två stenar vid vapenhusdörren, dit han tänkte att Satan skulle komma under natten och hitta den. På måndagmorgonen låg dock lappen kvar, och några män som hade ärende till kyrkan hittade den. De visade lappen för klockaren, Johan Willroth, som i sin tur tog med den till prästen. Prästen läste lappen och blev förskräckt, då han kunde konstatera att alla i socknen hade tagit nattvard som de förväntades, och ändå skulle ”denna usla syndare” alltså finnas bland dem. Han frågade klockaren om han visste något mer om händelsen, och klockaren svarade att han kvällen innan hade sett Per Nilsson stå vid kyrkodörren. Mer visste han inte, men han kände dock till att Per hade begett sig till Västra Karleby, dit han hade tänkt flytta.

Prästen tog då klockaren med sig och reste genast till Västra Karleby, där de styrde kosan mot Prästgården. Väl där kallade de till sig Per, som efter förmaningar bekände sitt brott.

Vid det urtima ting som sedan följde dömdes Per, enligt §9 i Kongl. Maj:ts förnyade Stadga om Eder och Sabbatsbrott från 1687, till att mista sitt liv. Domen överklagades dock till Hovrätten, där den mildrades till 20 par spö och uppenbar kyrkoplikt. Det var den som ägde rum den 2 juni, söndagen efter Trefaldighet.

Uppenbar kyrkoplikt innebar att Per fick gå upp på kyrkans pliktpall under gudstjänsten, och inför församlingen erkänna sin skuld och betyga sin ånger. Han fick sedan förlåtelse och återupptogs i församlingen, vilket var ett krav för att han i fortsättningen skulle få ta emot nattvarden.

Det sades att Per hade tagit intryck och fått inspiration av en skräddare Ynsell, som några år tidigare hade blivit gripen för samma gärning och förd under arrest genom Kävlinge till fästningen.

Prästen avslutar sin redogörelse med ”Gud nådel[igen] bevara hvar och en!”