Idag är det den 2 september, och för 88 år sedan, den 2 september 1928, hade Bert ”Fish” Hassell och Parker ”Shorty” Cramer fullständigt tappat både orken och geisten.

Bert och Parker hade kommit fram till vad de trodde var Søndre Strømfjord, och efter att ha vandrat upp och ner längs stranden under en timme kunde konstatera att det inte fanns någon möjlighet att kontakta civilisationen. Det började dessutom bli ont om tid: den 4 eller 5 september skulle professor Hobbs expedition, som var deras mål, packa ihop och lämna Grönland. De kunde inte ta sig över vattnet, det skulle inte gå att vandra runt Søndre Strømfjord, och de skulle inte överleva vintern där de var. De var inte ens säkra på om de skulle överleva en vecka till. Det fanns ingenting de kunde göra åt sin situation, och de beslöt att stanna där de var.

Som om det inte var illa nog blev de nu dessutom anfallna av myggor. Myggorna hade inte funnits över glaciären eller i bergen, men här, vid maderna runt Søndre Strømfjord, trivdes de. De anföll i svärmar, och flygarna fick dem i sina ögon, munnar, näsor och öron. De drog sina luvor tätt över huvudena och knöt näsdukar framför ansiktena, men myggorna fortsatte att sticka på händer, handleder och ben. Bert och Parker började dra ihop material till ett bål, för att hålla dem på avstånd. Tändstickorna hade klarat sig bra, och snart sprakade en stor brasa. Där stod de i röken, och begrundade sin situation. De bestämde sig för att göra ett sista försök att påkalla uppmärksamhet. När det blev helt mörkt skulle de skjuta de sista nödraketerna i luften och dra igång det värsta fyrverkeri Grönland någonsin skådat. Men tänk om något hänt på expeditionen, så att forskarna redan rest därifrån?

Bert var modstulen, men Parker hade piggnat till igen. Han gick omkring och samlade grenar till brasan, och spanade ut över vattnet då och då. Rätt var det var ropade han: ”Hallå Fish, jag ser ett segel – faktiskt, ett segel!” Bert, som sedan flera dagar var van vid att både han själv och Shorty hallucinerade till och från, trodde honom inte. ”Det är bara isberg”, muttrade han. ”Men har du någonsin sett ett isberg flyta motströms?!”, svarade Parker. Och faktiskt, där långt ute i fjorden såg de ett segel! Det var dock så långt borta att de inte kunde skönja själva båten. De började båda ropa ut i vinden, som tog med sig deras röster långt innan de nått något öra. Parker tog upp geväret och sköt några skott, men seglet fortsatte stadigt sin färd tills det försvann utom synhåll.

De tittade på varandra och undrade om de verkligen hade sett ett segel. Eller var det ytterligare en hallucination? Om det varit en båt, kan någon ha hört deras skott?

De satte sig kring elden igen och väntade på att mörkret skulle falla. Bert hade aldrig varit så missmodig tidigare, och sinnesstämningen var långt nere i stövlarna. Mer än så här kunde inte två outrustade personer göra i den nordliga, hjärtlösa och oförsonliga miljön. Om ingen såg deras sista show skulle det sista han hörde i livet bli vågbruset blandat med myggsurret. Och det där andra ljudet som hummade i bakgrunden. Som bara växte sig högre. Plötsligt ryckte de båda till och tittade upp. Det där extra ljudet…kunde det vara…men inte…en utombordare! Aldrig tidigare hade de blivit så glada över ljudet av en tvåtaktare! De rusade till den högsta punkten i närheten och spanade ut över fjorden. Där såg de den vackraste syn de någonsin sett. En liten båt som försiktigt undvik isen men ändå stävade mot dem genom vågorna. Och i den stod två män som vinkade och ropade. De var räddade!

En av männen i båten var Elmer Etes, mekanikern från Rockford som inte fått plats i planet utan fått ta sig sjövägen till forskningsbasen. Den andre var Duncan Stewart, en av forskarna. De hade med sig mat till de två flygarna: pemmican med katrinplommon, konserverade persikor och kaffe. Fish och Shorty tryckte i sig maten. För Shorty gick det alldeles för fort för att hans tomma mage skulle kunna behålla det. Han lät sig dock inte nedlåtas av det lilla missödet, utan var sitt gamla krya och muntra jag igen. Febern var som bortblåst.

Elmer och Duncan berättade att seglet de sett tillhörde några inuiter, som varit ute i sin umiak och fiskat och jagat säl. De hade sett elden, men inte låtit det bekomma deras färd utan stannat till vid polarexpeditionen och kort meddelat att de sett ”Vita mäns rök på andra sidan fjorden.” Professor Hobbs hade inte trott dem, utan avfärdat det som grönländarfantasier. Men Elmer och Duncan hade inte gett upp utan sprungit ner till stranden med lite förnödenheter och extra bränsle. De hade sagt till de övriga att de kanske skulle vara borta hela natten, tagit sikte på dit inuiterna pekat, och gett sig ut på vattnet.

De berättade också att Professor Hobbs hade stått i regelbunden radiokontakt med The New York Times, som hade anropat två gånger om dagen för att höra efter om Bert och Parker hade synts till.

När mörkret föll mojnade vinden, och de fyra männen gav sig ut över vattnet i den lilla båten. När de närmade sig andra sidan tog Elmer fram en ficklampa och blinkade till Ralph Belknap, en av medlemmarna i expeditionen, som väntade på stranden: ”Hassell och Cramer säkra i båten med oss.”. Ralf skickade vidare meddelandet till radiostationen en halvmil längre bort, som skickade meddelandet vidare till The New York Times innan männen kommit iland. Därifrån kontaktades lokaltidningen The Rockford Morning Star, som i sin tur ringde Berts fru, Rosalie.

Väl i land fick Bert och Parker festa på soppa och renstek, och kunde mätta och belåtna tryggt krypa ner i varma och torra sovsäckar för att få den skönaste sömn de fått på Grönland.

Men äventyret var inte slut med det… Fortsättning följer den 3 september.