Idag är det den 23 augusti, och för 298 år sedan, den 23 augusti 1719, brann i princip hela Skara ner, så när som på några större gårdar och mindre byggnader.

Tack vare kyrkoherden Harald Ullenius levande beskrivning av branden från den 4 september samma år, finns detaljer om händelsen bevarade. Det framgår dock inte om Ullenius, som verkade i Timmele, varit i Skara vid tillfället eller fått förloppet berättat för sig. Hela hans redogörelse finns i slutet av detta inlägg. Siffrorna hänvisar till kartan från 1720, som beskriver ”Tompter i det skick staden war innan han blef afbränd 1719”.

Sommaren 1719 hade varit varm och torr. Halmen och torven på de 108 tomternas trähus i Skara var torra som fnöske, och under ladutaken låg skörden bärgad, också den torr och eldfängd. Den 23 augusti blåste det kraftigt; samtida källor uppger att det var storm. Det var söndagsförmiddag, så de flesta i staden var på gudstjänst i Domkyrkan, där kyrkportarna på grund av blåsten var ordentligt igendragna. Klockan 9 på morgonen upptäcktes att det brann i en lada (85) söder om torget (A), och borgaren Collins hustru, Ingrid Larsdotter, som av någon anledning inte var i kyrkan, sprang för att varsko gudstjänstbesökarna. När hon inte lyckades få upp de tunga kyrkdörrarna ropade hon så högt hon kunde utanför den västra porten, men då hon inte fick någon respons sprang hon iväg på kyrkogården och hittade ett människoben, som hon dunkade mot dörren samtidigt som hon fortsatte att skrika.

Därinne hade domprostens son, pastor Benedictus Bredberg, klarat av ”Fader vår”, och folket stod upp i bänkarna för att höra evangeliet enligt Lukas. Då fick några i de bakre raderna höra oväsendet, öppnade dörrarna, och skaraborna strömmade ut för att se vad som var å färde. De möttes av en eld, som redan spridit sig från magister Wahlbergs lada, på gården som beboddes av Oluf Kämpe (85) till fältskäraren von Sannens gård (79). Alla begav sig mot branden för att försöka släcka de båda brinnande gårdarna och rädda lösöre. Strax spred sig dock elden till skolan (C) vid kyrkan (B), vidare till domprostens (51) och framlidne magister Brodds gårdar, för att sedan antända alla de övriga husen utmed Skolgatan, som sträcker sig åt sydöst från kyrkan. Därifrån antändes tullaren Tranas kölna nere vid Skara källa, och därpå även hans gård (40).

Medan Skolgatan brann, skolan från 1642 blivit helt nedbrunnen och skolklockan helt smält av värmen, hade rådman Nils Ambjörnssons gård (76) mittemot Domkyrkan klarat sig. Nu spred sig elden även dit, och så vidare mot själva Domkyrkan (B), där taket och de tre tornen fattade eld. Först rasade det norra tornet med storklockan som Drottning Christina skänkt 1635, och sedan det södra med de tre andra klockorna. Storklockan slogs sönder i tre delar, medan de tre övriga inte hade återfunnits ens två veckor senare. Dock skonades Domkyrkans interiör till större delen, mycket tack vare magister Hasenmüller, som rådigt tog sig in i kyrkan och med hjälp av några andra personer släckte elden, som dock hann bränna ner den norra sångläktaren och skranket vid den västra dörren.

Medan kyrkan brann spred sig elden vidare i staden. Rådstugan mitt på torget (A) brann och dess klocka smälte, och medan magister Hasenmüller räddade Domkyrkan, brann hans egen gård (8) mittemot Domkyrkans västra port ner. Stora torghällen sprack i bitar av hettan, och så gjorde även många av gatstenarna. I den starka sydvästliga vinden blåste brinnande flagor ett par-tre kilometer utanför staden, och antände en gärdesgård mellan Västtorp och Brunsbo. Runt 16-17-tiden på eftermiddagen började branden ge med sig. De sista husen som brann var magister Sidrenius mangård (20-21), och Kämpagården (57) söder om centrum. Som tur var hade ingen människa omkommit.

De enda gårdarna som klarade sig var Kungshuset, magister Ahlbergs (11-12) och framlidne prosten Scarins (13) gårdar, framlidne rådman Jöns Månssons gård (117-118), samt ett dussintal mindre hus och lador såsom Sven Orres (22), Lars Andersson Hööks (23) och Prosten Dahlins (114-115) fastigheter. Några mindre byggnader utmed nuvarande Klostergatan klarade sig också. Nils Ambjörnsson upprättade senare en förteckning över brandskadornas omfattning. Enligt den totalförstördes tre fjärdedelar av de 108 tomterna. Om man ser till antalet förstörda boningsrum och kök, förstördes 460 eller 83 procent av stadens 556 salar, stugor, kamrar och kök.(a) Ett annat mått på hur hårt drabbad staden blev är mantalslängderna. 1719 års mantalslängd, som upprättades före branden, upptar drygt fem sidor. Där finns invånare över 15 år med, och man räknar till 214 personer, varav 73 män och 98 hustrur. 1720 års mantalslängd, upprättad efter branden, tar bara två sidor i anspråk, och räknar 83 personer, varav 29 män och 35 hustrur.

Som man kan se i gamla bouppteckningar ägde många inte mer lösöre än det allra nödvändigaste vid den här tiden: lite möbler och husgeråd, något ombyte kläder, de verktyg man behövde om man hade ett yrke, samt säd och jordbruksredskap om man var bonde. En del skarabor lyckades rädda undan några av sina tillhörigheter, men fem personer, som hade lite mer ägodelar, blev av med mer än de flesta. Bokbindaren mäster Jakob Falck (48) fick endast undan lite av sin verkstad, magister Wahlberg (32, 38) fick ut två kistor, och de hemmavarande i hushållet hos tullare Lars Trana, som själv befann sig i Gudhem, kunde endast rädda några få tillhörigheter. Än värre var det för domprosten, Magnus Bredberg (51) (känd för sin stränghet (b)), som befann sig i Bjärka kyrka och predikade när det brann. Hans familj, som var kvar i Skara, fick endast ut lite husgeråd, några böcker, och några tapeter som vårdslöst slets ner från väggarna. Alla domprostens manuskript och utkast, kartor, församlingens kyrkböcker och annat blev lågornas rov, liksom sju skåp och allting i rustkammaren. En bryggpanna som klarade sig då den var full med spisöl fick de dock med sig, men det var också det enda familjen hade att stilla sin hunger och törst med den kvällen.

Om domprosten förlorade mycket av intellektuellt värde, hade det som boktryckare Herman Möller förlorade så mycket större jordiskt värde. Allt han ägde brann upp, vilket inkluderade en kista som sades innehålla mycket silver och inte mindre än 50 guldringar. Den räddades till att börja med, men när man körde den framåt Skolgatan gick plötsligt vagnsaxeln av, och där blev kistan stående tills den fattade eld ”så att icke thet ringaste fanns ther efter”. En kista som hustrun hade räddat undan och placerat under skolhusväggen för att den skulle stå i säkerhet, förintades när skolhustaket rasade ner.

Hur elden uppstått kände man i början av september 1719 inte till. Det var olika bud om ifall det var en vådeld eller mordbrand. Dock arresterades en finne och en dansk och fördes till Lidköping där de häktades. Det som hölls emot dem var följande: Finnen arbetade i gården där branden startade, och han var arg på sin husbonde, Oluf Kämpe, som ”warit något elack och swår mot honom”. Han hade svurit på att ge igen innan Mickelsmäss. Samma morgon som branden ägde rum hade han setts bära eld i närheten av ladan där branden började. Till någon hade han efter branden sagt att han inte trott att branden skulle sprida sig utanför Kämpes gård. Dagen efter branden hade man hittat tändredskap vid en rishög på Snippen (92), och senare samma eftermiddag hade man sett lågor under borgmästarens lada (1) samtidigt som finnen och dansken stått där. När de blivit upptäckta hade de skyndat därifrån. Detta såg man som tecken på att den som tänt på hyste agg mot borgmästaren, och att de byggnader som klarat sig också skulle brinna ner. Finnen och dansken arresterades på dessa misstankar, men man hade fortfarande inte fått någon bekännelse ur dem i början av september.

Av någon anledning uppges Oluf Kämpe, som bodde i gården där branden startat, ”ej widare tillåtas byggia och bo i staden” längre, i protokollet för den första sockenstämman som hölls i staden efter branden, den 19 april 1720.(c) Kan det betyda att något av skulden lades på honom? I kartan ovan står det noterat vid hans bostad ”Oluff Kämpe Orolig Karl bör intet lijdas i staden”; skaraborna borde inte låta honom vara kvar i staden.

En del av de bostadslösa skaraborna fick inhysas hos de få vars bostäder räddats, men de flesta reste ut på landet och fick tak över huvudet hos vänner och bekanta.

Fortfarande ett par veckor efter branden rök det från tomterna, och då och då slog lågor åter upp. Den sura, stickande stanken av de kolnande resterna av staden var förfärlig.

Samma dag som kyrkoherde Ullenius skrev ner sin berättelse, utgick ett nyhetsbrev från Stockholm, som någon dag senare nådde greven på herrgården Stora Bjurum, halvannan mil utanför Skara. Där stod följande att läsa: ”Sistl:ne Söndag 8 dagar som var d 23 passato, har Wåd elden uti Skara Stad giort stor skada, så att ei allenast domb Kyrkian och gymnasiihusen äro afbrände och alldeles ruinerade, utan ock mäst hela Staden är i aska lagder.”(d) Den informationen hade han nog redan fått från annat håll vid den tiden, och förmodligen till och med själv varit där och tittat på eländet.

Tills det nya skolhuset blivit invigt 1722 härbärgerades studenterna i Lidköping, där de fick husera i Rådhuset, Magnus Gabriel de la Gardies gamla jaktslott som fortfarande står mitt på torget. Den 8 oktober 1719 höll magister Swen Wahlberg, ägaren till den lada där branden startat, ett bedrövat anförande för studenter och kolleger, vilka han kallade den ”efter wådelden flychtiga studerande Societeten utur SKARA”. Anförandet gav han den pampiga titeln ”Giötha Rikes Forne Hufvud-Stad SKARA, In Flore & Cinere, Uti Welstånd och Undergång”. Han berättar vad han hade förlorat: ”hus och annan befintlig egendom, alt mitt bokförråd blef afbrendt, hwilket jag uppå fremmanda longt aflägsna orter upkiöpt, med mödo och kostnad in i Fäderneslandet inbracht hade, i mening, at sielf i lifstiden hafwa något nöije, ro och nytto ther utaf, och efter döden thet androm til tienst lemna”. Hans enda tröst var det gamla latinska talesättet ”Tantum scimus quantum memoria tenemus”: vi vet inte mer än vi kan minnas.

”Hwad man ur minnet tar, thet sägz man rettslig weta, Än ringa konst then har, som alt ur Bok skal leta.”
Swen Wahlberg

Wahlberg berättar att den nytillträdda Drottning Ulrika Eleonora gett Skara åtta års ”Skattfrihet til Stadsens uprettelse”, och att kollekter samlades in i hela landet till renovering av Domkyrkan. Även skolan fick kollekt från hela landet; i stiftet fick man dessutom tillstånd att samla in två årliga kollekter till skolan, och kommersrådet Sebastian Tham samt assessorn Petter Giöthenstierna skänkte medel till skolans återuppbyggnad.

När staden byggdes upp igen behöll man den gamla stadsplanen, där gatorna löper ut från kyrkan som ekrarna på ett hjul. Som visas på kartan ovan rätades gatorna dock upp något, och man byggde dessutom ett par nya tvärgator. Landshövdingen gav direktiv om att långgatorna skulle vara 14 alnar och tvärgatorna 12 alnar breda. Mer plats gjordes också runt Domkyrkan. Vidare bestämdes att taken i fortsättningen skulle ha tegelpannor, som skydd mot bränder. Dessutom skulle lador läggas utanför stadens staket. Där räckte det dock med förhållningsorder för Skaras borgare. Redan det att gatorna skulle rätas ut, vilket ledde till att vissa tomter blev stympade, hade retat upp några av dem. Sina lador fortsatte Skaraborna att ha inom stadens staket.(e)

 

Tack till Sven-Olof Ask på forskaravdelningen vid Stifts- och landsbiblioteket i Skara för hjälp med källor!

(a) ”Skara i agrarsamhället”, Lars Göran Tedebrand, Skara II 1700-1970, Staden i länet, s 17
(b) Skara stifts herdaminne 1871, ss 55-56, http://runeberg.org/skarahe1/0062.html
(c) ArkivDigital: Skara stadsförsamling C:2 (1719-1726) Bild 89 / sid 169
(d) Soopska arkivet, brev nr 111
(e) ”Ekonomi och politik i 1700-talets Skara”, Göran Anderberg, Skara II 1700-1970, Staden i länet, ss 83

 

 

”En kort berettelse om then grufveliga eldzvåda, som sig tildrog med Skara Stad then 23 Aug. åhr 1719 tå Domkyrkian, Scholan, Rådstugan, Domkyrkiogården, och alle private hus, större och smerre, undantagande 4 förnähme gårdar och några små kyffen, inom 7 timars tid i asko lades.

Ifrå then tid Skara brendes uthaf the Danske åhr 1611, tådaen folk plägat sin ålder rekna, at han var så och så gammal, när Skara brann, var staden nu vackert med Trähus upbyggd, och stod i bettre flor, än någor kan minnas tilbaka. Men tog then 23 Augusti, tå 13 Söndagen efter Trinitatis inföll, en ynckelig enda. Elden yppades uthi en lado, som stod söder om Torget uthi en Tomt, som fordom kallades Mester Ulrichs gård, nu Magist. Wahlbergs gård, ther uthi en borgare, vid namn Oluf Kämpe, bodde. Straxt man blef elden varse, lopp Borgarens Collins hustru, Ingrid Larsdotter, up till Domkyrkion, at gifva sådant tilkenna. Kyrkiodörarne voro tå, i then starcka och häftiga stormen, igenstängde. Thy gaf hon et anskri uthanför vestra dören, thet någre, borttest i bencharne sittande, hörde; lopp sedan bortt på Kyrkiogården, ther hon fick i hast ett menniskioben, med hvilket hon klappade hårdt på dören, och åther ropade. Led tå med Gudztiensten så vida, at ”Fader vår” var läsit, foklet af Bönene upståndet, och Predikanten, H:r Benedictus Bredberg, tänckte upläsa Evangelium. Men rätt som han sagt ”Söndagsens heliga Evangelium beskrifver Evangelisten Lucas”, öpnades dörarne, och folket stormade uth; at ingen widare Predikan blef utaf.

Elden hade nu redan itendt Feltskierarens von Sannens gård. Allt folket begaf sig thit, dels at släcka elden, dels at undanberga egendomen uthu the 2:ne itende gårdarne, tådan man ock alt löst uthfick. I medel tid hade elden antendt Kyrkiobalken in vid Scholan, gint emot Domkyrkiogården, så at balken på en alns lengd stod i brand, men blef uthsläckt af M. Petro Rydhenio. Doch, innan man viste ordet uthaf, flög eld uthu von Sannens gård, öfver Nils Ambiörnssons Tomt, på Scholetaket, och straxt tådan, uthi Herr DomProstens Bredbergs och salig M. Brodds gårdar och så öfver hela Schole-gatan, ther alle husen först afbrunno, och the ther boende, måsta skadan togo; hafvandes elden i medel tid fluguit ned uthi Tullnerens Lars Tranas Kölno, som stod ned på hagan, som vetter åth Skara-Kello, så att kölnan var mäst nedbrunnen, innan Tranas gård aldeles itend war.

Medan Schole-gatan brann, och Scholan (som til then prydnad, han nu stod uthi, upbyggd var åhr 1642, i Drotning Christinas tid) alldeles afbrunnit, var och elden kommen uthi Nils Ambiörnssons lado, som stod gint emot Dom-kyrkion å södra sidan, tådan Domkyrkio-taket och Kule-Tornet, som mitt på kyrkion stod, antendes, och brann så hela kyrkian utaf, i stor heftighet. Benc:te Torn föll intet öfver enda, uthan brann så häftigt, at bränderne slogo ned på hvalfvet och sammanlunda skedde med the tu andra stora Tornen, som klockorna hengde uthi. Thet norra Tornet, som Stor-Klockan (gutin i Stockholm then 2Maji 1635, och hit skänckt af Drotn. Christina) hengde uthi, slog först neder i Torn-muren, och straxt thet södra Tornet, som the 3 Klockorna hengde uthi, sammaledes. Stor-Klockan standnade vid ingången til Orgewerket, men i 3 stycken sönderslogs. The andra 3 Klockorna finner man intet igen efter, utan lära antingen vara aldeles försmällte, eller något framdeles, vid eftersökiande, kan igenfinnas ibland sten och brander nedre i Torn-muren.

Thenna herliga Dom-kyrkia, som i K. Oluf Sköt-Konungs tid, emot slutet på Sec. X grundades, hade nu så nähr och inwertes blifvit afbrend; alltehnstund elden inkommen var på tu ställen, dels i norra Song-lechtaren, som nedbrann, dels uthi Skranket omkring funten bortt vid vestra dören. Men, ährad vare Gud, som sit herliga huses invertes prydnad ifrå thenna häftiga wådeld nådeligen bevarade! Warandes stor orsak at beröma Magist. Hasenmüller, som uthi thenna stora eldzfara wågade sig, at tillika med några få personer, the han öfvertalte, at med sig gå in i Kyrkian, ther han, tillika med them, elden utsläckte, med thet vatn, som the uthu Kyrkio-brunnen upvogo.

Medan Kyrkian brann, hade elden vidgadt sig til alla Kanter i Staden, så at Tomt efter Tomt afbrann. Uthu Bistomten kastades elden på Rådstugun, som mycket häftigt och hastigt afbrann, och tådan uthi M. Hasenmüllers gård, fordom Hans Isers, sedan Mest. Olufz, samt Bryngels gård kallad. Stora Torg-hällen sprack i monga stycker sönder. Schole-Klockan och Rådstugu-Klockan försmältes aldeles. Stenstoden i Schohlan slogs neder och synes intet quart efter henne mehr än bara foten, som ser rödachtig uth. Norre Scholegafvelen föll omkull Odensdagen efter åth, i thet starka storm och regnvädret. Scholetullen och porten brunno aldeles bort, och elden häftade jemväl uthi giärdzgårde uthanför. Then ene stolpen till ledet på Brunsbogatan brann ock af, men intet ledet, som uplåtit var, och intill giärdzgården stod. The siste husen som brunno woro Mag. Sidrenii mangård och Kempagården.

Ifrå Thenna vådeld, som påstod i frå kl. 9 före middag, til kl emellan 4 och 5 vid pass efter middag, blefvo allenast Kongshuset, M. Albergs och Salig Prostens Scarins gårdar, på Hans Benchts gato, samt salig Jöns Månssons gård, i hörnet emellan Iemmer-Jöns och Björn Smeds gator, och sedermera några små kyffen, såsom kölnan vid Kongshuset, skoflickarens eller Sven Rafvels Tomt, nähr intil M. Dahlins gård; Gunnar Monssons, Anders Vilhelmssons, Ryggens, Grefve-Tomten och Anders Arfvidssons lada vid Jeppe-gatun; Vassenden, Snippen, Iemmer-Jöns och Johan Perssons, vid Jemmer-Jons eller Jon Hanssons gatu; kannemakare-stugan eller stötens vid Hans Bencts gatu, Finnens, Orrens, Hökens, Trägården, M. Sidrenii och M. Victorins lador vid Malmgatun; M. Wahlbergs kölna, som står norr om Staden och Brunsbogatan, ned emot lilla becken; samt en kölna bort vid Kempens dammar. Alt thet andra gick ned.

The som största skadan vid thenna brand ledo voro 1:o Boktrykaren Herman Möller, som satt velförmögen, men fick ingen ting undan, utan allt för honom brann up. En Kista, som var mycket silfver, samt 50 gullringar uthi, kördes up åth Schole-gatun, men rett som the kommo emellan H:r DomProstens och Broddens gårdar, brast vagn-axeln utaf och blef kistan ther stående, eldenom til byte, så at icke thet ringaste fanns ther efter. I samma kisto var en silfskål til 3 stops mått, innan förgylld. Then andra Kistan, som tillika med en hop Sengkleder, fattes efter Hustruns enstrendiga påstående, på Schole-Torget, in under Schole-veggen, i tankar, thet skulle ther stå uthan fahra, gick ock med, när Schole-taket ramlade ned.

2:o. Bokbindaren Mest. Jacob Falck som fögo mehr fick undan, än något af sin verkstad.

3:o. Högt Ehrevyrd. H:r DomProsten M. Magnus Bredberg, som nu war uti Biercka och predikade, och intet kom hem, förrn alt med Staden var så när öfvergångit. När Fru DomProstinnan var uthu Kyrkion hemkommen, och hade läst up alla dörarna, och tänckte til at med Barnen berga något undan, var elden redan kommen i gården, så at the eij hindte med at få mehra uth igenom salig Broddens gård undan, än en hop af Biblioteket och en hop andra husgerådz saker, med några Tapeter, som illa foro, vid man slet them neder af wäggarna. Men alla H:r DomProstens Concepter, Manuscripter, Chartequer, Kyrkio-böckren, 7 Skåp, allt hvad i Rustkammaren war, och otahligt annat blef eldenom upoffradt, så at om aftonen eij fanns, thet the kunde släckia sin hunger med. En erdmurad Brygge-panna blef conserverad, emedan hon stod full med spisöl.

4:o. Magister Wahlberg, som fögo mehr, än 2 Kistor, fick uth.

Och 5 Tullneren Lars Trana, som nu uthi Gudhems kyrkio var, och the hema warade litet undanberga kunde.

Stormen var så häftig, at eld fördes up til en giärsgård emellan Westorp och Brunsbo, ther giärsgården i tendes, och et stycke afbrann. Trä-vercken under Likstenarne på Dom-kyrkiogårdem afbrendes och åtskillige stenar sprucko sönder. Salig Filtmakarens Mest. Sven Jonsson Bergs och hans hustrus, salig Britta Kebbenås lik, som lågo i en graf, straxt uthanför södra kyrkiodören, brunno up, at allenast någor ben sågos igen efter them. The två ferska Rönnar, som på kyrkiogården stodo, brunno så häftigt en stund, som torr ved, doch brunno the intet neder. Brunnskaret kring Prubbe-brunnen, så vel som kring andra brunnar i Staden och på Torget, brann ock bortt.

In summa: Elden war så stark och häftig, så utaf den ogemena blåsten, som at alt war torrt uthaf then starka solheta en tid warit, och ännu påstod, at knapt någon Tomt var, ther man efter branden kunde finna så monga brander som en motte kunna läggia engång uthi en ugn. Monge, som sin egendom uthburit, miste en del ther uthaf, igenom tiufva händer, som vid slika olyckliga händelser gemenligen plägar ske. Kyrkio-folket i Härlunda blef uthropadt, när tidningar kommo om thenna brand, rett som Presten höllt på at siunga Epistelen för Altaret, tå the straxt sprungo uth, och lupo fortast the hindte, hvad ginväg hvar wisste. Men stod intet til at redda, när the kommo fram. The 2:ne gårdarne på norra sidon uthom Staden, Prostegården och Brogården, som syntes stå i stor fahra, togo, Gudi lof! ingen skada.

Huru thenne eld uthkommit, är man ännu intet kommen til någon wisshet om, anten thet skedt uthaf wåda, som någre, eller igenom mordbrennare hand, som andre mena. I medel tid äro 2:ne personer, en Finne, som tiente hos Oluf Kämpe, ther elden först yppades, och en Juthe, fasttagne, och til Lideköping afförde, ther the i förwahr hollas. Warandes emot them fölljande skjähl.

1:o at Finnen skolat tilförne undsagt sin husbonde, han skulle innan Michaëlis betala honom, för thet han warit något elack och swår emot honom.

2:o at man samma morgon, innan folcket gick i Kyrkion, sedt honom bära eld i gården vid ladon, som elden först antände.

3:o at han skolat sagt, sedan branden war öfverstånden, för en annan, at han tänkte intet, thet skulle gådt vidare öfver flera, än öfver Kämpens gård.

4:o at man dagen efteråth, som war Bartholomaei dag, kl 3 efter Middag, fann eld, svafvel, och annat Tendetyg uthi en Rishög på Snippen, när in til gatun, instuckit, och

5:o kl 5 efter Middag samma dag en Eldbrand instucken under Borgmestarens lado, och ofvan nemnde pasoner ther när ståndande, hvilke, så snart the fingo se folcket thit åth komma, skynde undan. Och när man såg til, vardt man warse en stor Eldbrand under lotildet instucken, och när man tog honom uth var redan så i Tilljan in under brunnit, at man fick kohl uth, sedan thet med watn släckt war. Thetta war tekn til, dels at the thet giordt, icke haft gott sinne emot Borgmestaren, dels, at han velat, the öfrige små koijorne, med the andre så förnehmare husen, skulle ock gå med. Uppå thessa skiähl blefvo samme karlar fasttagne. Men vid förhöret kunde man intet komma them til at thetta wercket bekenna. Hvad bekennelse man framdeles kan få uthaf them, gifver tiden.

Invånarena, så högre, som lägre, hafva nu i medel tid dels fått inrymme hos them, som sina fattiga hyddor oskadda behöllo, dels til större dehlen farit uth på Landet, och här och ther tagit sig hos gott folck herberge til widare.

Elliest, Gudi lof! brann ingen Menniskia inne vid thenna olyckliga händelse, som letteligen kunnat ske, theräst thenne häftige och hastige wådeld timmadt om nattetid. Ryker ännu på alla Tomter, och elden logar up, så snart någon wäderpust kommer. Och kennes en ond stanck, eij allenast uthe, utan ock in uthi husen, hälst af then myckna kåhlen, som nu efter branden uhlnar. Stenarne på gatorne äro til en stor dehl sönderspruckne. Skorstenarne til större dehlen kullfallne, och Teglet mäst afbrendt och förderfvadt. The hvelfde kellare, såsom uthi M. Wahlbergs gård, (förr Omoenii, och sedermera Victorins samt Broddens gård, kallad) och i M. Hasenmüllers gård, begingo sig, at the intet föllo neder. Men Kyrkiobalckarne äro öfver allt afbrende, så wel som store Timstenen på Kyrkiogården.

Staden har tycktz liggia mycket sanckt, men nu efter branden ser man, huru alla Tomterne warit mycket wackert uphögde, samt at han mycket större warit, än man tyckt honom wara.

För Ungdomen, at Studierne icke skola här igenom förfalla, är redan anstalt gjord i Lideköping, at få ther herberge både för Docentibus och Discentibus, vil Gud! straxt efter Michelsmesso-marknad.

Thenne branden är så mycket swårare at rekna, emot then, som 1611 sig tilldrog, at tå blef Dom-kyrkian, med några andra få Hus, förskont, men nu icke så.

”När tu en menniskio straffar, så moste man bekenna tig, at tu redo äst til at straffa andra flere.” Psalm. 76 II. Men, ”Tänck icke uppå wåra förra missgierningar: förbarma tig öfver oss snarliga ty vi äre fast fattige wordne. Hielp tu oss, Gud wår hjelpare, för tins Namns ähro skull: frels oss och förlåt oss Wåra synder, för titt Namn skull!” Ps. 79: 8. 9.

Har. Ullenius

Timelh. 4 Sept. 1719. H. U.”

 

Källa: Handskrifterna Sundholms samling nr 106, ss 99 och Carlmarks samling nr 6: Handlingar rörande Skara stad, nr 43, ss 57, vid Stifts- och landsbiblioteket, forskaravdelningen, Skara.