Idag är det den 29 augusti, och för 88 år sedan, den 29 augusti 1928, hade Bert Hassell och Parker Cramer varit på väg till fots över det ogästvänliga grönländska landskapet i elva dagar.

På den elfte dagen nådde flygaressen så äntligen bergen vid kusten. Genomtrötta klättrade de långsamt, långsamt, uppför och nerför den första bergssidan, där de fick hacka steg i isen att sätta fötterna i med den svenska yxan de fått med sig. Enligt Berts grönlandskarta låg bergen vid kusten och var ungefär tre mil breda. För att nå Søndre Strømfjord var vandrarna dock tvungna att snedda genom dem i nordvästlig riktning mot Søndre Strømfjord. De räknade med att det var ungefär 8 mil kvar till målet.

Trots att Bert kunde konstatera att bergen bara var en annan typ av Helvete, hade de ändå lagt glaciären och tundran bakom sig och märkte att de trots allt kom framåt, vilket ingav hopp. De stretade på och satte den ena foten framför den andra. När de fick en klar vy över dalen nedanför dem upptäckte de dock en ny typ av hinder. I varje dal framför dem flöt en isig älv fram.

På morgnarna var älvarna oftast täckta med ett tillräckligt tjockt lager is för att försiktigt kunna korsas till fots. Frampå dagen smälte dock isen, och vattnet forsade fram. Ibland var det bara någon halvmeter djupt, men vid ett flertal tillfällen var Bert och Parker tvungna att ta av sig kläderna och simma. All packning lade de i den gummibehandlade duffelbagen, och för att hålla den torr fick de lyfta den över vattnet och simma med benen och en arm i isvattnet, samtidigt som de kämpade mot att dras med alltför långt nedströms. Vinden var kall, kläderna ständigt fuktiga, och ingenting fanns att tända en brasa med i närheten av älvarna. Bert och Parker var genomfrusna in i märgen, men Parkers feber höll honom ändå varm på sitt sätt.

På den trettonde dagen nådde de så slätten som Professor Hobbs hade beskrivit för dem. Det var dock inte någon lättvandrad fast yta, utan marken bestod av sand som rullade under fötterna för varje steg, och de trötta flygarna fick erfara ännu en typ av Helvete. Plötsligt sjönk Parker ner i sand han inte kunde ta sig upp från; han hade hamnat i kvicksand, och sjönk snabbt. Det fanns inga grenar i närheten för Bert att sträcka ut till honom, men istället fick de nytta av geväret som de släpat med sig. Bert sträckte ut ena änden till honom, och drog allt vad han orkade. Sanden tyngde Parkers stövlar och kläder, och höll honom fast. Båda var dessutom utmattade redan från början. Med sina yttersta krafter lyckades dock Bert till slut få upp Parker på fast mark.

När de pustat ut och borstat av Parker sanden vandrade de sakta vidare, och framåt kvällningen nådde de så äntligen ett stort vatten som visade sig vara salt. De trodde att det var den 1 september, och de hoppades att det var Søndre Strømfjord de kommit fram till. Vid den skulle forskningsstationen som de var på väg till finnas.

Nu upptäckte de dock ytterligare ett predikament som de inte tänkt på tidigare. Søndre Strømfjord är flera kilometer bred och 17 mil lång, och de visste varken var utmed fjorden de själva befann sig, eller var forskningsstationen som var deras mål och räddning fanns.

Fortsättning följer den 2 september…