Idag är det den 9 januari, och för 153 år sedan, den 9 januari 1866, publicerade Hemlandet en ny artikel om hur det gick för svenskarna som försökte ta sig från Richmond, Virginia.

Den här gången handlar det om Olof Brink, som var en av de första att slå larm om olyckan de hamnat i, och vars brev publicerats i tidningen och här på bloggen den 3 september, 1865 respektive 2018. Olof och hans mor har lyckats ta sig från Virginia med de medel hans bekanta i Iowa skickat, men befinner sig snart ur askan i elden. Vart ska de som lyckas ta sig från de slavliknande förhållandena hän, hur ska de försörja sig, och hur ska de kunna börja om, helt barskrapade som de är?

”Flyktingarne.

Ännu en af de till Richmond bortförde har anländt straxt på nyåret, nemligen Olof Brink med sin moder. Med den hjelp som skickades till honom från hans bekanta och wänner i Iowa, hade han kunnat fortskaffa sig och sin moder till Chicago, men det war också allt. Här stodo de alldeles utblottade, och här är fortfarande ondt om arbete.

Af de hittills lemnade bidragen äro redan något mer än 37 dollars bortskänkte eller utlånte. För det återstående kunna icke tre personer resa från Richmond till Chicago; och hit framkomne skulle de åter wara i förlägenhet. Det är således ringa utsigt nu att hjelpa dem. Då emellertid bref nu på nyåret ingått från skomakaren John Bergqvist i Richmond, wilja wi meddela hwad han skrifwer och så må landsmännen se till hwad de kunna göra för de nödställdes hjelp, icke allenast att komma från R[ichmond] inåt Western, utan ock med anwisande af plats der de kunna få arbete, om de först hulpits hitåt.

Mr B[ergqvist] skrifwer till swar på wåra frågor: ’Här äro flera landsmän som behöfwa hjelp, men jag har sagt dem att jag kan ingenting swara dem, förrän jag fått swar på mitt bref (det som här läses): här är en som heter Johannes Hanson med hustru och tre små barn, det äldsta som jag tror intet mera än sex år. Jag sände honom till stenkolsgrufworna, tretton (eng[elska]) mil härifrån. Jag hörde ifrån honom för några dagar sedan och han hade då efter en weckas dervaro icke kunnat börja att arbeta, ty han war sjuk. Samme man har förut warit uppe i landet hos en doktor under tre månader och har icke fått någon betalning alls; han har icke förtjent någonting sedan han blef sänd till Virginia. Så är här en gammal man som heter Eklund, omkring femtiofem år. Han har warit sjuk nära hela tiden han warit här och är i ganska behöfwande omständigheter. Fru Miller har försökt att få honom in på fattig-lazarettet, men der tages ingen in nu, utan att hafwa warit här i Richmond ett år. Mr Lundin har wäl skrifwit om Hammarström. Här är ock en som heter Larson med hustru och tre små barn, i samma omständigheter som Johannes Hanson.’ Om den till Norfolk bortförda familjen och en Swensson, som förswann i New-York har B[ergqvist] fåfängt gjort förfrågningar.

Hwad är att göra? Skaffa anwisning hwar arbete kan fås och medel att föra dem dit. Illa nog är det ställdt i Richmond. Der finnes ett sjukhus för fattige, men endast för dem som warit der ett år. Är det så man i Sydstaterna inbjuder hwite arbetare att komma? – I fråga om arbetsförtjenst ha wi wisserligen från ett håll fått ett tillbud just med hänseende till de nödlidande i Richmond. Det är en landsman i Montgomery, Alabama, Hr bokhandlare Ohlander, som skrifwer att han och en annan landsman på samma plats behöfwa fem män och twå qwinnor för skötande af huset eller för landtbruk. God betalning, kläder, föda och läkarewård utlofwas. Ehuru wi alls icke betwifla att dessa landsmän skulle behandla sitt folk hederligt, helt såsom ock swenskar, kunna wi dock ej rekommendera någon att begifwa sig dit, då orten är belägen i en f. d. slafstat, ännu föga reformerad, och dertill fjerran från ordets predikan. En af de swåraste skador som wanliga emigrantagenter åstadkomma är den grufliga förskingringen af wårt folk och till den wilja wi ingalunda bidraga.”

Fortsättning följer den 23 januari.