Idag är det den 9 juli, och i de följande inläggen kommer doktor Christian August Strubes Nödhjelps-Tafla att presenteras. Vi börjar med en introduktion till tavlan, innan vi ger oss in på de konkreta råden.

I husförhörslängden för Veddige åren 1774-1777 finns följande dokument instucket:

Nödhjelps-Tafla
för
Drunknade, Ihjälfrusne, Hängde
och för
nyfödda, efter utseende, döda Barn,
af
Docktor Christian August Strube

Det är tryckt i Lund 1800, och uppges vara en översättning efter den åttonde tyska upplagan. Doktor Strube är inte närmare bekant, men runt 1800 gav han också ut skriften Wie können Schwangere sich gesund erhalten, und eine frohe Niederkunft erwarten?, dvs ”Hur kan gravida hålla sig friska, och förvänta en lycklig nedkomst?”. Efter att ha gått igenom hans råd om återupplivning i olika situationer kan nog även gravida vara tacksamma över att han inte längre är i branschen.

Nödhjälpstavlan inleds med en dikt, vars innebörd trots allt får anses som tidlös:

War alltid redo at hjelpa i nöden;
wi äro ju Menniskor och Bröder!
och den, hwars lif du i dag räddar,
får du kan hända i morgon att tacka för ditt.

Sedan följer ett översiktligt råd som gäller alla situationer dokumentet handlar om:

”Alt onödigt folk moste blifwa borta. En bör genast hämta Doctoren.”

Överst på tavlan finns också två faktarutor. Överst till höger står:

Några Hufwud-Reglor.

1. Det är nog at sex eller sju menniskor hjelpa til; för mång hindra hwarandra.
2. För många af räddningsmedlen böra ej på en gång anwändas, utan ordentligen efter hwarandra, eller med hwarandra, som de äro beskrifna.3
3. Gnidningen är i början skadelig, och bör ej ske förr än hjertat rörer sig; men man gnide ej för hårdt.
4. Förrän menniskan kan swälja, bör man ej ingjuta något i hennes mun, följagteligen icke heller Kräkmedel.
5. Man måste til det minsta fortfara med hjelpen i sex timmar, och ej hwila förr än menniskan fullkomligen lewer.

Ja, det låter ju rimligt. Det där med max sex till sju personer är i synnerhet aktuellt i dagens läge, då folk har börjat prioritera mobilfoton och till och med vara i vägen för räddningstjänsten när de försöker hjälpa nödställda. Köldskador ska inte masseras, då det kan skada vävnaden, men lite massage kan säkert vara trevligt efter hand som man börjar kvickna till i de övriga fallen. Att inte föra in mat och vätska i en medvetslös person, vare sig det är kräkmedel eller ätbart, verkar också vara ett gott råd. Likaså att inte ge upp för tidigt. Så långt allt väl.

Överst till vänster står:

Hvad som öfwer hufwud genast bör anskaffas.

1. Täcken, Dynor, Lakan, Halm och Hö at upwärma med.
2. Små Rör, Knifwar, Pennfjädrar och Blåsbälg.
3. Warmt watten, också kallt wattn, jämte et Badkar.
4. Brännwin, Ättika, Olja.
5. Klistirspruta(*), Klistirblåsa, eller någon annan slags Spruta.
6. Borstar, Lappar, Kläde eller Flanell at gnida med.

(*klistir = lavemang)

Täcken, dynor, lakan, halm och hö fanns säkert i de flesta torpstugor redan vid slutet av 1700-talet. Små rör, knivar, pennfjädrar och blåsbälg…får vi se hur de används. Badkar kan ju ha varit svårt att alltid ha tillhands. Brännvin, ättika och olja…att rengöra sår med, kanske…? Men lavemangsspruta…att återuppliva drunknade, ihjälfrusna, hängda och till synes dödfödda barn med…?

Med början i morgon ska vi se hur de här hjälpmedlen skulle rädda folk till livet i slutet av 1700- och början av 1800-talet, om de så ”legat några timmar och längre i watnet” vid drunkning, ”warit stelnade i flere dagar” vid ihjälfrysning, ”ware wän eller owän” som hängt sig, eller är ”nyfödda, efter utseende, döda Barn”.

Den som har någon anhörig som har råkat ut för de nämnda olyckorna bör kanske överväga att läsa något roligare än de följande fyra inläggen.